Det har blivit lördag igen och min sjuttioandra gäst i Lördagssoffan är ingen mindre än poeten Jörgen Lind.

Jörgen är född 1966 och ursprungligen från Umeå, men sedan slutet av 1980-talet bosatt i Göteborg. Elev vid Forfatterskolen i Köpenhamn, 1990-1992. Har sedan debuten 1997 gett ut nio diktsamlingar. Senast Åtel (Bonniers 2018). Nästa bok, Mott, utkommer på Bonniers 2020.

Välkommen till Lördagssoffan Jörgen! Hur blev det så att poesin kom in i ditt liv? Vad fick dig att öppna dina ögon för lyriken?

– Tror att jag svarar olika saker på den frågan beroende på vilken dag i veckan det är. Idag är det söndag så jag svarar: Genom musiken. Ett uttrycksbehov som förlöstes av att jag som åttaåring lyssnade på The Piper At The Gates Of Dawn, Pink Floyds första platta, i ett mörkt rum hemma hos några bekanta till mina föräldrar.

Detta förstärktes när jag som 10-åring hörde Sex Pistols för första gången. Punken blev en hemkomst. Punken har nog alltid varit min ledstjärna. Hela DIY-estetiken. Att det bara är att hålla på. Göra saker. Allt är ett flöde. Fick mina två första diktsamlingar, Ekelöfs och Tranströmers samlade dikter, av min första flickväns mamma, hon läste dessutom Sonnevi. Sedan hade jag en fantastisk lärarinna på gymnasiet, Elly Johansson, som stod ut med mitt ADHD:iga beteende och tipsade om böcker. Poul Borum på Forfatterskolen, mer som inspiratör än lärare.

Du har gett ut nio diktsamlingar sedan debuten Ararat som kom ut 1997. Vad har du lärt dig om poesi under de här dryga 2 decennier som du varit aktuell som poet?

– Den där lite berusande och lätt befriande insikten i att skrivandet aldrig blir avslutat. Böckerna är små lyckliga haverier och misslyckanden som tvingar en att streta på i diktmaskinen. ”Vidare, vidare” har nog blivit mitt mantra. Så länge den där otåligheten och rastlösheten finns är skrivandet alldeles underbart.

På ett mer prosaiskt plan: Mina tre första böcker var ett slags etyder. Här kommer de varma strömmarna från 2004 var ett personligt genombrott. Den var början på de fem polyfona collageböcker som jag gav ut 2004-2014. Från och med den boken upplevde jag att mitt författarjag kunde utgöra ett slags våldsamt befriad kör.

Det var ett synnerligen tillåtande skrivande. Jag kunde unna mig allt i de böckerna. Alla slags röster som en människa bär inom sig. Det var lyckligt, ett slags hemkomst. Jag längtar alltid tillbaka till det tillståndet.

Du har ju även fått en hel del priser för ditt diktande. Bland annat Göteborgs Stads författarstipendium (år 2000), Sveriges radios lyrikpris (2015) och De nios vinterpris (2019). Hur mycket betyder såna här utmärkelser för dig?

– Närmast outsägligt. Krasst basalt en trygghet. På ett annat plan utgör de ju bevis på ett slags bekräftelse. Att det jag gör duger och fungerar i någon bemärkelse. Jag känner stor ödmjukhet inför allt sådant.

Poeter och diktsamlingar som inspirerat ditt diktande genom tiderna?

– Åh, de är så många. När jag började skriva på gymnasiet var det alldeles avgjort Ekelöf och Tranströmer. De franska symbolisterna. Dada. I 20-årsåldern, i slutet av 80-talet, när skrivandet började bli verklighet för mig innebar den danska diktboomen någonting alltigenom omvälvande för mig. Namn som Michael Strunge, Søren Ulrik Thomsen, Morti Vizki, F P Jac, Niels Frank, Pia Juul, och Pia Tafdrup. Deras inflytande var så starkt att jag sökte och kom in vid Forfatterskolen i Köpenhamn 1990. Fr o m debuten 1997 har nog de där frändskaperna sett lite olika ut.

Ararat/Minaret: Väldigt mycket Ekelöf, Henrik Nordbrandt, Niels Frank, Paal-Helge Haugen och Søren Ulrik Thomsen.

Musik för ett nytt samhälle: Lyn Hejinian, Tor Ulven och Willy Granqvist.

Här kommer de varma strömmarna/Villa dei Papiri/Hägn/Saskatoon/Vita kommun: Peter Laugesens vindlande processuella poesi, kanske särskilt boken Anarkotika. Svend Johansen. Göran Sonnevi. Lars Norén. Inger Christensen. Men också poesin i böcker av Viktor Klemperer, Simone Weil, Etty Hillesum, Tony Judt, Dietrich Bonhoeffer, Primo Levi, Georges Perec, David Tibet och Current 93, texterna från Nag Hammadi, judisk mystik etc etc.

Åtel: mycket bildkonst, Outsider Art, Nick Blinkos schizoteckningar, Wölfli, Walla, Henry Darger, Dubuffet som samlare. David Wojnarowiczs bilder och böcker har varit betydelsefulla på sista tiden. Bill Evans’ pianospel. Miles Davis. Eric Dolphy. Ahhhh. Så mycket!

Vilka ingredienser innehåller en riktigt bra diktsamling enligt dig?

– Omöjligt att svara på. Dikten moves in mysterious ways.

Du är ju född i Umeå och bor numera i Göteborg. Verkar vara många poeter och författare som flyttar dit eller till Malmö. Finns det många jippon för poeter därnere i södern?

– Gbg är en litterär fristad. Skönt befriad från alla career moves i Stockholm. Folk jobbar på. Vi är alla kolleger som stöttar och manar på varandra. Låter kanske väl arkadiskt. Men lite så vill jag mena att det förhåller sig. Vi har Sveriges piggaste och bästa Författarcentrum.

Fina scener som t ex Forum. Ett stadsbibliotek som har gjort och alltjämt gör stora insatser för litteraturen och inte minst poesin. Litterär gestaltning finns. Bokmässan såklart, som man väl ändå måste betrakta som någonting oerhört. Vi har ett Litteraturhus som är levande. Och säkert en massa mindre och synnerligen aktiva scener som jag inte känner till. Dessutom har vi Ragnar Strömberg!

(Författarporträtt: Karl Krook)