Det har blivit dags för en trippelrecension av poesi från Tomas Mikael Bäck som härstammar från Vasa och numera bor i Helsingfors.
Först ut är Tomas tredje diktsamling som går under Början av ett år (Boklaget – 1977)
Ett svart träd mot en grå himmel. Omslaget till Början av ett år sammanfattar rätt mycket om vad diktsamlingen handlar om. Bäck skriver:
”Ge mig ett glas vatten att dricka
ett gott rep som jag kan hänga mig i.
Ge mig denna hetta som får mig att känna kraft
som kommer avskedet att klumpa samman mitt blod”
Ingen sockervaddspoesi här inte, snarare finlandssvensk svårmod där döden och längtan spelar schack med en ensamhet som blomstrar poesi. Bäck skriver vidare:
”När jag håller mina handflator tätt tryckta intill
varandra känner jag hur när det är till den totala
ensamhetens förvridna endräkt”.
Början av ett år är ganska sorglig läsning. Det melankoliska gnistrar ständigt i bakgrunden i den mörka diktskog som Bäck målar upp i denna tidiga diktsamling av hans poetiska karriär. Om hela diktsamlingen skulle bli sammanfattad av en enda dikt i boken, så skulle det förmodligen vara följande dikt som får avsluta den här recensionen:
”Det här ska göras tydligt: för att begripa varför
döden utgör en lockelse måste man vara levande.”
Trädgårdssten (Schildts förlag – 1995)
Det har passerat arton år och åtta diktsamlingar, sedan Början av ett år och det är en helt annat poesi som Tomas Bäck presenterar i Trädgårdssten. Det blandas friskt bland enradsdikter till lite längre rader i boken som känns utforskande och pigga.
”Regnbågen dricker ur molnglas”, ”Hjärtslag i tummen.”, ”Det öppna är början, det vidöppna slutet.”, ”Våga: hav.” är exempel på de kortaste dikterna i boken. Det är dock de lite längre raderna i diktsamlingen som gör större intryck på mig, där Bäck har förmågan att sammaställa häftiga liknelser i lyrikens tecken. Jag läser:
”Molnslitenhet
dramatisk halo kring
vita ofärdiga skivan”
och vidare:
”Jag granskar de underliga nattmolnen
den rofyllda rad av träd
som vuxit upp sedan fötterna
lämnade marken i ett mörkt språng;
det oklart befallande mönster
där jag äntligen finner min plats,
innesluten och prövande
varsamt vaket, med friska ögon.
En finurlig minimalism har pressat melankolin åt sidan och den här diktsamlingen från 1995 känns både fräsch och innovativ i sin uppenbarelse.
Trädgårdsten är en diktsamling utan klichéer eller onödiga upprepningar. En pigg och lite tidlös bok som likväl skulle kunnat bli publicerad idag som för tjugo år sedan.
De tysta gatorna (Schildts och Söderströms – 2016)
Ytterligare ca två decennier och nio diktsamlingar har passerat sedan Trädgårdssten och fram till De tysta gatorna, som kom ut för tre år sedan på Schildts och Söderströms. På baksidan av den rödvita boken står det:
”Jag har skrivit mig in och ut ur
ett sammanhang, vet bara inte vilket!”
Och jag håller med om att det är träffande formulering om vad Tomas Bäcks poesi handlar om. Bäck vrider och vänder på tillvaron i sin poesi och i De tysta gatorna finns en djup och behaglig klang i de mimalistiska dikterna som klär sidorna. Det känns också spännande när han besöker sin hemstad Vasa i poesins språk:
”Motionsspår på Vasklot
Näktergal vid Månviken
Hafsigt sammanrafsade virkeshögar,
björk och furu”
och på en annan sida:
”Nuddar fräckt det sentimentala
Vet i andanom hur de rivna eller brunna husen
sett ut.
Vid Brändövägen, Träskgatan, på Bocks bakgård.
Ordentliga byggnader av trä.
Parkeringsplatser. Luftslott.”
Tomas Bäck har åldrats och precis som fint vin åldras, har även hans poesi fått mer djup och nyans under åren som passerat. Jag tycker att De tysta gatorna har en stark personlig diktröst som för mig framåt genom sidorna. Trots några vindpustar av sentimental tungsinthet, så känns diktsamlingen fräsch och mysig. De tysta gatorna är en trevlig diktsamling som passar i alla väder!
Tomas har även besökt Lördagssoffan och intervjun hittar du här:
https://nickopoet.wordpress.com/2018/03/31/poetens-lordagssoffa-med-tomas-mikael-back/
NICKOPOET.COM - mer poesi till folket! 