Vad är det här för bok måntro? Det psykedeliska omslaget till På dess naturliga plats gör mig illa till mods. Ett barnansikte med fler ögon bakom röda prickar och blåljusa istappsliknande ränder…

Jag öppnar sakterligen bokens första sida och blir raskt indragen i en långdikt, där jag får följa Kennet genom en korridorer av köttig poesi som vecklar ut en klaustrofobisk och mörkglittrande verklighet.

Jag börjar må illa ganska fort av att läsa På dess naturliga plats. Det känns som om jag är besökare på ett midnattstivoli, där karusellerna kraschar in i varandra. Diktjaget är en desperat kropp som tar en rejäl svängom på livets golv under intensiva stjärnor som brinner starkt.

Desto mer jag läser av På dess naturliga plats, desto svårare blir det att slita bort blicken från boken och synonymer till dunkelt och vackert blomstrar upp som gåtfulla blommor på fantasins ängar.

Klemets skriver:

”Jag är OXA, jag är oexploderad ammunition.
Child in time i huvudet varje dag sen 1972.
Jag har sett det så många gånger.
Blänket i de nyföddas ögon.
Sweet child in time.
Vad var det jag drömde om?”

…och han skriver vidare om härbärgen och om mjukt glitter i horisonten. Om att gråta av glädje och:

”Jag reser mig upp, tar mitt huvud under armen och går omgiven av
änglar till den plats där jag vill bli begraven.

Tiden rinner rakt genom mig.

Samtidigt har jag ett huvud på dess naturliga plats”

Kennet Klemets senaste bok har mycket poetiskt krut i sig och pendlar mkt mellan rent och skitigt. De inre landskapen försöker ständigt blomstra ut och kraschar rätt fort i den yttre världen – i den svenska kylan, där vi människor ignorerar varandra. Det slamar & rasslar om dikterna och jag känner mig ganska utmattad efter att ha läst klart På dess naturliga plats som lämnar djupa spår efter sig.

Kennet har även gästat Lördagssoffan och intervjun med honom hittar ni här:

https://nickopoet.wordpress.com/2019/03/02/poetens-lordagssoffa-47-kennet-klemets/

/Nicko