Då har det blivit dags att läsa lite norsk poesi och Eldrid Lundens senaste diktsamling ”Det er berre eit spørsmål om tid” för att vara exakt.

Först lite om Eldrid. Hon är alltså norges första språkprofessor i poesi och har gett ut böcker sen slutet på 60-talet. Dvs innan jag ens var född. Jag känner mig rätt nervös för att göra en rättvis recension av den här boken, eftersom den är helt enkelt en rätt komplex historia i poesiformat.

När jag håller i Det er berre eit spørsmål om tid, känns det lite som jag ska på fest. En viktig fest. Pärmen är blåvacker och insidan bomstrar upp och ger intrycket av en bok av mycket omsorg och eftertanke och direkt i inledningen så blomstrar döden upp som tema. Rakt på sak utan krusiduller skriver Eldrid:

”Døden er eit bleikt ansikt
Dødener eit vakkert ansikt som fjernar seg”

…och jag tänker: Hur ska detta sluta?

Jag fortsätter och läsa och nya kapitel passerar med titlar som Nature looking into Nature, Tabu och Konsekvenseanalyse och mitt i allt inser jag att varje sida kommer som en överraskning och att det är rätt så omöjligt att lista ut vad som kommer härnäst. Mitt i allt dyker står det plötsligt:

”Ta 3! Betal for 2! foreslår marknaden” och på sidan därefter:

”Blomane om våren er kvite som våren
Kjølege som våren”

Och i det ögonblicket inser jag att jag befinner mig i ett poetiskt pussel som av sällan skådat slag. Här finns mycket att lära sig om poesi. Dikterna och dialogerna sammanflätas på ett skickigt sätt och jag inser jag rätt fort att Eldrid Lunden har sysslat med poesi ett tag efter att ha läst Det er berre eit spørsmål om tid.

Det blandas friskt mellan korta dikter och längre prosalyriska texter i boken, där upplägget är mer eller mindre minimalistiskt om döden och livet som sedan mynnar ut naturen och samhället som finns runtomkring oss.

När det gäller genren, så kallas boken kalenderdikt (som jag aldrig hört talas om tidigare) som tydligen betyder (efter en del research) att vara  intellektuellt närvarande i en eftervärld av förlust och sorg (genom sin dikt). Rätta mig gärna här om jag är helt ute och cyklar…Men det är så jag uppfattat det.

Hursomhelst är Det er berre eit spørsmål om tid, skriven med en mycket personlig röst. Det finns mycket kraft i orden och romantiska rader blandat med mer informationsrika texter om krematorium i Taiwan…

Jag blir imponerad över hur Eldrid har lyckats blanda så friskt som hon gjort i Det er berre eit spørsmål om tid och att det ändå finns en röd tråd som håller ihop helheten. Det är bara att buga och bocka över att ha få ta del av den här norska poesipärlan, som lär mig en hel del om det lyriska hantverket.

En annan sak som jag även upplever med Det er berre eit spørsmål om tid är att det vilar ett slags lugn över raderna som känns befriande i det stressiga samhälle vi lever, där människor tycks skynda sönder sig själva i jakten på någonting som de redan har, fast inte vet om det än.

Det er berre eit spørsmål om tid är långt ifrån poesi jag brukar läsa, men som jag vill läsa mer av och som inspirerar och ger mersmak. Heja Norge!

Om ni vill läsa en intervju med Eldrid från hennes besök i Lördagssoffan, så hittar ni den här:

https://nickopoet.wordpress.com/2019/03/16/poetens-lordagssoffa-49-eldrid-lunden/

/Nicko