Det har blivit dags för det 59:e avsnittet av Lördagssoffan och jag måste säga att det här är bland det mest inspirerande projekt jag arbetat med. Desto mer jag har diskuterat poesi med lyrikintresserade, desto mer har jag insett att det finns att prata om.

Dagens gäst i min soffa är Jonas Modig, som har sysslat en hel del med litteratur i sitt liv. Förutom att skriva poesi har han även varit chef för Månadens bok, Wahlström & Widstrand samt för Bonnierförlagen. Jonas senaste diktsamling ”Mellan öarna i de långa sunden” släpptes 2017.

 

Välkommen till Lördagssoffan Jonas! Vad är poesi för dig?

– Poesi är en fristad där form och tanke får fritt spelrum. Variationsmöjligheterna är oändliga och gör det möjligt att möta röster från olika epoker och tidsåldrar, vitt skilda kulturer och sammanhang. I poesin finns hemligheterna, det svårfångade, det underliggande, det överbryggande – det som inte kan uttryckas på annat sätt och som kräver ett öppet sinne för att nå fram.

Du debuterade som poet 1968 med En sorts fattning och sysslade med mycket annat under många långa år därefter.. men så började du skriva poesi igen och gav ut diktsamlingen Annandagar 39 år senare. Vad tog dig tillbaka till lyriken och hur ser du på ditt diktande efter 2007 då du gav ut Annandagar, jämfört med tiden då du började skriva poesi?

– Jag började som många andra skriva dikter i tonåren, fortsatte sedan och fick in en och annan dikt i Lyrikvännen där den enastående Stig Carlson uppmuntrade unga poeter. Kom sedan med i BLMs debutantnummer 1964. Jag läste juridik i Stockholm och tog examen 1967. Så debuterade jag med En sorts fattning på Norstedts 1968, den kom ut medan jag gjorde tingstjänst i Örebro. Jag intervjuades i ortspressen som ”den poetiske notarien”.

Efter det följde ett yrkesliv som ledde mig in i förlagsbranschen. Jag skrev ytterst lite poesi, en och annan dikt som låg i en mapp utan att någon tanke på mera utgivning var aktuell. Det råder ingen tvekan om vad som gjorde att jag åter började skriva poesi på allvar. Vår yngste son omkom i tsunamikatastrofen i Thailand annandagen 2004, det vände upp och ner på vårt liv.

Jag började skriva, mest på nätterna – ett behov av att hitta ord för det som rörts upp inom mig. Jag hade ännu ingen tanke på att publicera, men läste några av dikterna vid en minnesstund. En god vän – förläggare och författare – hörde vad jag skrivit och frågade om jag skrivit mer, jag lät honom läsa och han uppmanade mig att visa allt för mitt gamla förlag, Norstedts, vilket jag gjorde. Sedan gick det fort. När boken, Annandagar, kom ut 2007 fick den mycket uppmärksamhet och fina recensioner, jag fick blodad tand och skrev mer. Det har blivit ytterligare fyra böcker.

Mellan min debut En sorts fattning 1968 och Annandagar ligger alltså 39 år, och naturligtvis märks det. Det är en ung man utan mycket livserfarenhet som skriver i debutsamlingen och en äldre som varit med om en del i återkomsten 2004. Ändå är det något i tonfallet som är igenkännligt. Det är ju samma instrument man spelar på, lite annorlunda stämt, med en annan klang kanske, och med en repertoar som är påverkad av många års erfarenheter.

Du har ju arbetat mycket med litteratur genom åren som bland annat VD för Svenska bokförläggareföreningen och därefter VD för både Wahlström och Widstrand och Bonnierförlagen. Hur viktig har utgivningen för poesin varit på agendan för dessa förlag genom åren då du varit chef och tycker du i efterhand att man borde ha satsat mer på lyriken än vad det har gjorts genom åren?

– Det var viktigt för mig som förläggare att hålla uppe lyrikutgivningen. Att den alltid haft mer eller mindre svårt att hävda sig mot andra mera lönsamma delar av utgivningen är en ofrånkomlig omständighet, och den har flera orsaker. Siffrorna talar sitt tydliga språk – lyrik har liten försäljning. Främst beror ju detta på en rädsla för denna genre – en stor del av den läsande publiken väljer bort lyrik därför att man inte förstår sig på den. I vart fall samtida lyrik avvisas ofta som ”obegriplig”. Tyvärr finns nog den attityden också representerad på förlagen. Kompetensen att bedöma inkommande manus får ju inte svikta, och är man alltför rädd för att begå misstag kan det leda till att man helt enkelt säger nej till allt.

Min övertygelse är att lyrikutgivning är viktig för blodomloppet på ett seriöst skönlitterärt förlag, och då måste det finnas en idé om skälig utgivningsmängd och rimligt utrymme i presentationen. Det är inte säkert att ökade satsningar är rätt. Det skrivs ju oerhört mycket mera poesi än vad som kan ges ut, och åtskilligt får stå tillbaka trots god kvalitet. Men överutgivning är destruktivt i längden, även en trogen läsekrets storknar av för stora portioner. Den tryckta bokens magi kommer man väl inte ifrån. Men det är oundvikligt att söka alternativa vägar. Uppläsningar, scenframträdanden, festivaler, ljudböcker.

Varför tror du att folk läser så lite poesi i allmänhet? Tror du att det här är någonting som skulle gå att ändra på om förlagen valde att marknadsföra lyriken mer än vad de gör nu? Och hur mycket kan förlagen påverka vad konsumenterna ska läsa? Det borde väl vara en hel del om vi skulle se reklam för nya diktsamlingar jämt och ständigt i media? Skulle då inte litteraturkonsumenterna börja bli nyfikna och ge efter för poesin tillslut?

– Se svaret på fråga 3! Jag vill tillägga att det bristande intresset för lyrik inte är undantagslöst. Av samtida poeter vill jag påstå att t ex Tomas Tranströmer, Bruno K Öijer och Bodil Malmsten har många läsare, de kan ofta dikterna utantill, lever med dem. Klassiska modernister som Edit Södergran, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Werner Aspenström, Hjalmar Gullberg och Harry Martinson har också en stark ställning.

Jag kunde ju iaktta det när jag som ansvarig för Månpocket på 1980-talet började ge ut dikter. Plötsligt kunde man köpa Ekelöf i alla pressbyråkiosker och vi tryckte upplagan efter upplaga. Den trenden har tyvärr sjunkit tillbaka nu, men jag är säker på att det kommer tillbaka. Att en del av samtidsutgivningen av lyrik inte når utanför en inre krets är ett evigt fenomen som inte gör att man ska avstå från utgivning.

Även den s.k svåra lyriken fortplantar sig på hemliga vägar, stimulerar och utmanar de kreativa processerna i omgivningen, håller vägarna öppna för förnyelse och omprövning. Sådant ska de goda förläggarna som känner ansvar mer än ett bokslut i sänder hålla i tankarna.

Vilka svenska poeter uppskattar du mest och kan du nämna några av dina favoritdiktsamlingar genom tiderna?

– Jag läser lyrik ganska brett nu, gärna nya svenska poeter, men varvade med äldre och inte minst nya tolkningar. Särskilt roligt är det när man kan jämföra med originalet. Jag har stort nöje av Eva Ströms tolkningar av Shakespeares sonetter och följer hennes pågående arbete med Rilke, Lars-Håkan Svenssons tolkningar av Elizabeth Bishop, Jonas Bruns av Louise Glück, Hanna Nordenhöks av Gloria Gerwitz.

I mitt husapotek (det som ryms i bokhyllan vid sängen) växlar många, oftast T S Eliots Four Quartets, Ekelöf, Tranströmer, Martinson, Edit Södergran, Joseph Brodsky, Czeslaw Milosz. Allra närmast hjärtat är Folke Dahlberg, som jag varit nära sedan tonåren, den första poet jag kände personligen. Han dog 1966, men har följt mig genom livet, hans röst ljuder alltid inom mig, den melankoliska som ändå ger livsmod och alltid påminner om det formade språkets motståndskraft.

Och hur är det med de finlandssvenska poeterna? Hur ser du på utbudet härifrån från förr och fram till nu?

– De finlandssvenska poeternas betydelse kan inte nog understrykas, och det var en särskild förmån för mig att kunna syssla en del med dem på W&W, som genom ett gammalt samarbete med Holger Schildts förlag, hade många av dem på listan. Vi gav ut de klassiska i olika upplagor – pocket, samlingsvolymer mm. Södergran, Diktonius, Björling, Rabbe Enckell. Traditionen fortsatte med Eva-Stina Byggmästar och Agneta Enckell m.fl. Jag hade gärna velat ge ut andra, t ex Bo Carpelan som tillhör min absoluta favoriter.

Jag är ju också av den årgång som exponerats i skolundervisningen för de riktigt gamla klassikerna. Vad är levande? Stagnelius, Almqvist, men knappast Tegnér, Geijer, Atterbom. Den finlandssvenska delen står sig bättre. Topelius lyrik är naiv men levande. Men framför allt Runeberg! Hans lyriska känsla gnistrar som diamanter rakt igenom hopplösa hjälteporträtt och förlegade ideal. Alltid är jag avundsjuk på den underbara finska nationalsången, en text så full av frisk och tidlös lyrik och med Pacius kongeniala tonsättning. Den bedrövliga svenska nationalsången vill jag inte sjunga med i.

Författarfoto: Göran Segeholm. Med tillstånd att publicera av Jonas Modig.