Varmt välkomna till ett nytt avsnitt av Lördagssoffan. Dagens gäst är Agneta Enckell från Helsingfors. Agneta har gett ut åtta diktsamlingar sedan tidigt åttiotal, med titlar som ”rum; berättelser” och ”sitt ansiktes avtryck, eller stenens begär”.

År 2011 vann Agneta Gerald Bonniers lyrikpris för boken ”anteckningar (intill ett nordligt innanhav)”.

 

Välkommen till Lördagssoffan Agneta. Du debuterade 1983 med diktsamlingen ”Förvandlingar mot morgonen”. Vad minns du från den tiden. Hur såg poesiscenen ut där du bodde då och vilka är dina starkaste minnen från den tiden?

– Då när jag skrev boken och när den kom ut bodde jag (några år) i ett huvudsakligen finskspråkigt kollektiv i Esbo, Domsby, i en stockvilla från början av 1900-talet, ungefär. Med utedass och en ladugård där det bodde getter en tid. Före det bodde jag på olika adresser i Helsingfors där jag studerade litteratur.

I Helsingfors hände det mycket i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Någon poesiscen var jag väl inte direkt delaktig i, inte heller när boken kom. Och jag minns inte riktigt i vilken ordning saker hände, men där fanns Studentteatern som vaknade till liv, där fanns tidskriften Otid som kom med några nummer, det kooperativa förlaget Boklaget, ämnesföreningen Lycksalighetens ö… och det var som om allt hörde ihop, en sömlös verksamhet. Och performancegrupper mm…

Från min horisont sett, i alla fall. Fester, föreställningar,installationer, utställningar, debatter… mm… Var själv i marginalen av allting, mest en åskådare, fastän jag upplevde att jag var mitt i… en virvel… Vad var det som hände? Och var fanns poeiscenen i allt detta? Ingen aning. jag tror inte jag var där. Såg pojkgruppen Kain uppträda, med Kjell Lindblad, Thomas Wulff, Martin Enckell och Joakin Groth. Tog intryck! Medverkade en del i Boklaget, där jag träffade Tomas M Bäck som blev en stor inspiratör senare. Som i något skede läste min poesi och uppmuntrade mig snällt.

I Otids första nummer (tror jag) publicerades första gången några dikter av mig. Tua Forsström som var redaktör på det förlag där jag debuterade, hjälpte mig så att det blev en bok av mitt manus. En ordentlig bearbetning. Med fria händer. Hon lärde mig mycket om att lyssna till och arbeta med poesi. Balansen i poesin mellan lust och arbete. Hon var av avgörande betydelse för att det blev något av mig som poet… Och hon är fortfarande en poet jag ständigt återkommer till för att förstå vad dikt kan vara.

Den tiden var en brytningstid. Det politiska 70-talet gick över i ett intellektuellt friare 80-tal. Jag minns mest känslan av möjligheter, glädje, oro. Det var samtal, musik, film, poesi, bildkonst, performance, fester, möten. Ett liv som tog mig med storm, och där blev jag. I poesin.

Vilket kom först – Människan eller poesin?

– Människan är poesins förankring i verkligheten? Språket som är filtret? Abrakadabra.
Men det här vet jag ju inte om jag tror på…

Det har ju gått ungefär fem år sedan din senaste diktsamling ”Inte ett ord (jag är naken)”. Har du någon ny poesi på gång?

– Det brukar ta lång tid för mig mellan böckerna, och bara långsammare går det. Så hör jag inte till dem som behöver skriva hela tiden, tyvärr. Tvärtom, behöver jag långa tystnader emellan (då bara tinnitussuset hörs brusa inifrån huvudet). Plus någon slags flöde. På något plan. Men nu har jag ett manus på Förlaget, som skall bli bok till våren 2020. Den heter (med eget namn/ utan namn/ ditt namn). Tillägnad min son. Förra boken var ju tillägnad min man.

Hur tycker du att poesiscenen har förändrats under de år som du skrivit. Vilka är de största skillnaderna genom åren som passerat från tidigt åttiotal fram till idag?

– Som jag tidigare nämnde debuterade jag i ett skede då den politiska konsten var på reträtt, sedan ett tag. Det var befriande. Fågel Fenix. En enorm utandning. Intellektuellt var 80-talet, och också början av 90-talet otroligt stimulerande, filosofiskt, konstnärligt. Tankeriktningar som öppnade världen och språket. Eller snarare kanske ett tankeflöde. Språkfilosofi, psykoanalys, judiskt tänkande. Det var sånt som på något sätt inspirerade mig i min syn på vad poesi kan vara, hur det poetiska språket kan förvandla ens varseblivning både i den yttre verkligheten och mot den inre. Vakenhetens och drömmens olika skikt.

Upp på poesiscenen steg jag första gången 1987, när min andra bok kom ut. Det var världs(?)poesidag på Moderna Museet i Stockholm. Med en marsipangrön bärbar bandspelare, med ljud från rinnande och droppande vatten (från vårt läckande innertak). Och det var då jag insåg att man måste lära sig högläsa sin egen poesi om man skall stå på scenen.

Användningen av ljud och röst kom jag att utveckla, tillsammans med min (blivande) tonsättarmake genom flera text/ljudarbeten, under 90-talet. Poesiscenen då, under slutet av 80-talet och början av 90-talet, var rörlig och synlig, det hände massor. Festivaler, poesidagar, tidskrifter, antologier, samarbeten över nations- och språkgränser. Mammutpoesifestivaler. Kanske det håller på fortfarande? Lika livligt? Men inte lika synligt för en större publik?

För en tid sedan gick jag igenom gamla papper och klipp, då blev det uppenbart hur stort poesihändelser kunde slås upp i media på 80- 90-talen. Tidningar, radio, TV. Och jag tror inte det bara handlar om att jag själv blivit gammal och osynlig. Att jag inte ser det mera. Sin kulmen nådde väl det breda samarbetet inom poesin med Calle Diekers och Paula v Seths mammutprojekt Swinging with Neighbours, en enorm nordisk-rysk antologi (och festival) med film, essäer, översättningar, poesi… allt med just poesin i centrum. Festival i Stockholm 2004, antologin utkom 2006.

Nu finns Örnen och kråkan, en kanal på webben för kvalificerad poesikritik. Startad av Magnus William-Olsson. Och Fria seminariet i litterär kritik, som jag upplever är viktigt för tänkande kring smal litteratur, inkl. poesin då förstås. Och så finns det trevliga fenomenet med uppläsningskvällar i privata hem! Poesi och annan (smalare) litteratur… Mera sådant!

Att vara uppmärksam genom poesin är kanske sist och slutligen också att vara uppmärksam på världen, politiskt och existentiellt? Nu är den politiska poesin tillbaka. Jag är inte direkt där, men jag förstår att den känns angelägen. I den värld vi har nu. Å andra sidan är poesin kanske alltid en röst i exil, en rebell, eller bara en utandning som behövs… politisk genom att den finns. Poesi som andning eller förkunnelse? Så hur har poesiscenen förändrats? Blivit mångsidigare kanske, mer mångröstad, menosynligare för omgivningen?

Å andra sidan verkar det som att poesins synlighet är på väg tillbaka? I ett klimatsmart samhälle är kanske en diktbok nära hjärtat det minimalistiskt självklara valet? Den är liten, men vidgar sig inifrån… Vi vet inte vilka vandringar vi har framför oss…Jag gissar å andra sidan att det perspektiv man skapar av en verksamhet lätt utgår ifrån den egna aktiva tiden och ens egna rörelsemönster på det området, så det finns mycket man inte ser…

Vad tycker du om svensk poesi i jämförelse med finlandssvensk poesi? Vad är de största skillnaderna på poesin mellan länderna enligt dig?

– Jag tycker mycket om svensk poesi! Å andra sidan så är ju finlandssvensk poesi också svensk poesi!? De poeter jag känt mig närmast när det gäller uttrycket är utan tvivel några av de rikssvenska. Utan att jag kan jämföra mig med dem kvalitativt. Men någonting i rösten liksom… Har säkert att göra också med att de steg fram under de år som jag också först formades som aktiv poet… just dessa alltså…

Alltid när jag först öppnar en bok av en rikssvensk poet slås jag av en känsla av självklarhet, av en nerv. Som jag avundas dem. En fyllighet i rösten. Medan jag upplever den finlandssvenska poesin som mera sökande? Men inte alltid. Men ofta. Eller är det bara hos mig själv?

Några större skillnader kan jag ändå inte se. Om inte i motivval? Njae. Intressant fråga. Både rikssvensk och finlandssvensk poesi är så rik, med så många olika röster och fasetter, att det är omöjligt att sätta fingret på skillnaderna, tycker jag, utan att generalisera… Poesin i både Sverige och Svenskfinland är idag ovanligt rikt levande. Önskar att de också kunde samtala med varandra tätare, livligare. De är ju egentligen båda delaktiga i samma svenska poesi? Trots allt.

Avslutningsvis. Ni är ju några författare och poeter i Enckell-släktet. Är du påläst när det gäller poesi av dina släktingar och om du fick välja en favoritdiktsamling av alla Enckellare…vilken skulle det bli då?

– Visst har jag ju läst en del av de enckellska poeterna och författarna. Men mest är det ju själva livsluften som jag andats in, tacksamt. Kan omöjlig välja en enda bok. Skulle först nämna Rabbes Andedräkt av koppar. Naturligtvis, med O spång av mellanord… Och samtidigt nämna hans sena dikter som jag tycker mycket om. Dessutom vill jag välja Martin Enckells Skrift. En mycket djup och vacker bok! Martin har en helt egen nisch i dagens finlandssvenska poesi tycker jag, står för sig själv! Tack för att du frågat mig!