Dagens gäst i lördagssoffan är Kennet Klemets som är född 1964 i den lilla uppländska byn Gottröra. Han bodde länge i Stockholm, men flyttade till Göteborg i mitten av 1990-talet.

Klemets debuterade 1997 och har sedan dess gett ut ytterligare åtta diktböcker. Hans dikter spänner från de tidigaste böckernas enskilda dikter till konceptuellt upplagda böcker som ”Accelerator” och ”Lux Interior”, den mer intima prosalyriken i ”Kling Kling” och de extremkorta dikterna i ”Beröringen”.

Klemets senaste bok, ”På dess naturliga plats”, är liksom den tidigare boken ”All denna öppenhet som kommer” en långdikt, en inre monolog eller en kör av röster.

”Under de 21 år som gått sedan hans debut har Klemets oförtrutet lodat de mänskliga djupen. Här låter han oss ana Marianergravens botten”, skrev Svenska Dagbladet i sin recension. Han är även verksam som översättare av fransk litteratur (Marguerite Duras, Michel Houellebecq m.fl.).

 

Välkommen till Lördagssoffan Kennet. Hur kom poesin in i ditt liv och vad har den gjort för dig?

– Jag minns knappt längre, men ett stort uttrycksbehov började göra sig gällande i senare delen av tonåren, jag skrev, spelade gitarr, tecknade, höll även på med teater ett tag. Men ganska tidigt märkte jag att det var i skrivandet, i poesin, som det stora suget fanns (prosaskrivande har egentligen aldrig intresserat mig).

Skrivandet och läsandet av poesi började vid samma tid, det blev en växelverkan. Först sådant vi läste i skolan, inte minst Stagnelius gjorde intryck med sin briljans, flow och dramatik, han talade verkligen till mitt tonårshjärta, rakt igenom århundradena, sedan läste jag typ allt, samtida, gammalt, kända och okända, rastlöst och med stor hunger.

På ett psykologiskt plan tänker jag att mitt skrivande delvis springer ur ett behov av att få tala på mina egna villkor, ett resultat av att jag är yngst i familjen och att jag som barn ofta kände att jag kom till korta, inte riktigt blev lyssnad på. Men sedan, och det tror jag förenar många som skriver poesi, kommer det nog också ur att jag har ett komplicerat förhållande till språket, på gott och ont har en högt uppdriven medvetenhet om det. Jag har ofta känslan av att inte riktigt få fram vad jag menar när jag pratar, det är ett slags stammande upplevelse.

Poesin blir ett sätt att tala och tänka i min egen takt helt enkelt. Sedan är det fortfarande en svårslagbar känsla att få till en text som fungerar, som jag är nöjd med, som liksom står där i all sin egenhet, av mig men inte jag.

Vad poesin gjort för mig? Förutom att den förstört min ekonomi, menar du? Skämt åsido, jag har klarat mig hyfsat hela tiden, tack vare halvtidsjobb, stipendier, uppläsningar, översättningar. Rent faktiskt har poesin gett mig nästan alla mina nära vänner, och tagit mig till länder, i uppläsningssammanhang, som jag nog inte skulle hamnat i annars.

Men inte minst har den, både i läsandet och skrivandet, gett mig ett rum, en plats att vara på, där jag på ett djupare plan kan träda i förbindelse med mig själv och omvärlden. Jag skulle bli förstörd om jag inte hade tillgång till den platsen.

Du debuterade 1997 med ”År med tretton månar” och har släppt ett tiotal diktsamlingar efter det … Vilken eller vilka diktsamlingar betyder mest för dig och varför?

– Jag skulle säga att de betyder lika mycket allihop, fast på olika sätt. Jag har ju levt intensivt och länge med dem, de är resultatet av långa processer, det går många år från första frö till färdig bok, plus att jag därefter brukar göra ett antal uppläsningar ur dem.

Det var stort för mig, en dröm som sent omsider gick i uppfyllelse, jag var 37, när jag fick ut en bok på ett stort förlag. Men jag har ett lika nära förhållande till min debut som kom fem år innan, på ett mycket litet förlag. I den finns dikter som jag hade burit med mig oerhört länge, publicerat i tidskrifter, läst upp, fått refuserade, jobbat om. På den tiden jag lärde jag mig dikterna utantill, läste upp dem by heart, vilket gör att de fortfarande finns i mig på ett högst påtagligt sätt.

Min tredje diktbok ”Accelerator” var ett språng ut i en nytt skrivande för mig, mer utifrån och in än tvärtom, och betydelsefull på det sättet. De böcker jag skrivit efter det är mer helgjutna, tydligare i idé och form, om än, åtminstone formellt, ganska olika varandra. Jag har, med undantag för min senaste bok, satt rätt mycket en ära i att varje bok ska vara sin egen, ha sitt eget uttryck, även om jag antar att det finns en genomgående ton i dem.

Du har ju även varit redaktör för litteraturtidskriften Gräs och har även sysslat med poesifanzines på 80- och 90-talen. Hur tycker du intresset för poesi ser ut 2019 och vilka är det största skillnaderna på utbudet då och nu?

– Jag är övertygad om att det generella, eller i alla fall potentiella, poesiintresset är konstant, det gäller bara att folk får reda på att den finns och var den finns. Det som skiljer nu från då (tiden innan millennieskiftet i runda slängar) är att poesin i mångt och mycket försvunnit från offentligheten, allt färre diktböcker kommer ut på de stora förlagen, litteraturkritiken har kraftigt reducerats, bokhandlarna har inga eller ytterst små lyriksortiment, vilket också avspeglas på biblioteken, vars poesiavdelningar inte alls är up to date på samma sätt som tidigare.

Allt hänger ihop, ett torftigt och fantasilöst marknadstänkande har vunnit, åtminstone för tillfället. Idag är det bara specialintresserade som har någorlunda koll på vad som ges ut i poesiväg. Poesin riskerar att akademiseras, bli specialistverksamhet, och det är en olycklig utveckling. Vissa hävdar att poesin gynnas av att pågå i avskildhet, utan alltför mycket uppmärksamhet, men det tror inte jag, det är i offentligheten, i spänningsfältet mellan lättillgängligt och smalt som verklig dynamik uppstår.

Poesin liksom allt annat mår bäst av bredd – att spets finns, att mellanregister finns, att poeter som talar till väldigt många finns. På uppläsningar kommer det lika mycket folk som förut, så det handlar inte om att poesin förlorat sin relevans, men gapet mellan poesins allt större frånvaro i offentligheten och det faktiska intresset är för närvarande väldigt stort.

En del av den poesi jag läst av dig går ju rätt mycket i moll. Är det lättare att skriva om ångest än glädje tycker du och vilka är de största klichéerna man ska passa sig för när det gäller att dikta om ämnen som ångest och isolation?

– Det håller jag inte med om, att de går i moll. Däremot finns det mycket svärta i dem, men det är en annan sak. Sedan tycker jag nog att svärtan vägs upp av energin i dikterna, rytmen är viktigt för mig, den kommer jag liksom inte ifrån, plus att det finns en del (svart) humor i den.

Skrivande är ju också ett slags motståndshandling (en klyscha numera, men likväl sant), det vill säga motsatsen till moll och depressivitet. Jag vet egentligen inte om det är lättare att skriva om livets mörkare sidor än om glädje, men helt klart är att de på ett akutare sätt triggar behovet eller lusten att uttrycka sig.

Fast nu talar jag bara om själva impulsen, jag skriver ju enormt långsamt, det händer aldrig att jag sätter en dikt på första tagningen. Nästan alla mina texter är i stället ett resultat av ett långt och mödosamt arbete där texten i sig är minst lika viktig som impuls – skrivande ger upphov till skrivande – som känslan eller tanken.

En lyckad dikt är på något sätt ”sin egen”, främmande, där man inte riktigt vet vad som
kommer från en själv och vad som springer ur själva texten. Klichéer som man ska passa sig för? Finns inte tror jag, allt kan användas, däremot gäller ju, vad man än skriver om, att man skriver sig in i materialet, förbi eller bort från sina föreställningar om vad ens text ska vara eller bli.

Har du några ritualer kring ditt diktande? När skriver du som bäst och när går det mindre bra?

– Inte mer än att jag skriver på förmiddagarna. Så har det varit i många år. När jag var yngre skrev jag på kvällar och nätter, det var då laddningen fanns, nu är det tvärtom, jag är närmare mig själv, mer samlad, mer på ruta noll på morgonen. Ibland, men alltmer sällan har jag märkt, lyssnar jag på musik medan jag skriver, samma musik om och om igen, musik som hänger ihop med texten jag skriver på, är en del av samma landskap.

När jag skrev ”Kling Kling” lyssnade jag extremt mycket på Burials två första skivor, där finns en nattlig, melankolisk och androgyn stämning som synkade perfekt med dikterna. Sedan drabbas jag ofta av rastlöshet, jag skriver på datorn så nätet är bara ett knapptryck bort, jag läser en artikel, svarar på något mejl. Men det är inte bara av ondo, ibland ger det upphov till idéer och formuleringar, nya ingångar och vinklar, plus att jag gillar känslan av att skriva mitt i vardagen och världen.

Författarfoto: Cato Lein, licens: CC-BY-SA 4.0