Lördag igen och det har blivit dags för ett nytt spännande avsnitt av Poetens Lördagssoffa! 

Dagens gäst är Karin Collins som växte upp i Hangö och studerade engelsk litteratur vid Åbo Akademi. År 2002 flyttade hon till England, där hon fortsatte att läsa och skriva mycket vid sidan om sitt jobb i marknadsföring. Karins debutroman ”Flickan på udden” utkommer i mars 2019 hos Schildts & Söderströms.

 

Välkommen till Lördagssoffan Karin. Du debuterar snart med en spänningsroman. Tycker du poesi är spännande?

– Jag tycker att poesi är som all annan text: den har all möjlighet att bära livet inom sig. Poesi kan vara glad, sorglig, vass, eller berörande – poesin är ju känslor som har blivit till ord, så då finns det naturligtvis också utrymme för spänning.

Däremot vet jag inte om jag har stött på särskilt många moderna dikter som är regelrätt spännande, inte i den mening som en roman kan vara det. Det behövs oftast mer tid och utrymme för att bygga upp det som brukar definieras som spänning. Men det är förstås möjligt att jag inte läser tillräckligt mycket poesi, eller att jag läser fel sort!

Och för att se på frågan från ännu ett håll: jag tycker att det finns många spännande möjligheter för poesi just nu. Det finns många poeter som är verksamma på sociala medier, och som kan nå en bred publik på ett sätt som inte var möjligt för tio år sen.
Slutligen – visst är det ju oerhört spännande att en finlandssvensk poet nyss valts in i Svenska Akademien!

Vad har du med för poetiska element i din bok Flickan på udden (ifall du har några) och hur viktig del är den poetiska tonen i din prosa?

– Även om det inte ingår någon regelrätt poesi i min bok så har det varit väldigt viktigt för mig att hitta rätt röst och ton för romanens huvudpersoner. När jag tycker mig kunna höra deras röster så får texten ett helt annat flyt, och det ligger en viss poesi i att hitta den balansen, den exakta känslan som jag vill förmedla.

Dessutom är Hangödialekten någonting som ligger mig mycket nära, och det ville jag att skulle vara tydligt i boken. Jag ville kunna läsa den högt och höra ekon av mina far- och morföräldrar, de speciella tonlägen och uttryck som de använde och som fortfarande sitter inristade i mitt hjärta. Det tycker jag att är ganska poetiskt, faktiskt.

Berätta om nån eller några diktsamlingar som betytt mycket för dig?

– Jag läste mycket dikter som liten, och en favorit som stannat i mitt minne var ”Min nya
skattkammare: Poesiboken.” Jag kunde många av de dikterna utantill, och de inspirerade mig också att skriva många egna dikter när jag var runt nio år. De finns fortfarande kvar, gömda någonstans i mitt arbetsrum!

Som vuxen har jag av någon anledning alltid läst mera dikter på engelska än på svenska. Elizabeth Bishop har varit en av mina favoriter ända sedan jag studerade, och jag återvänder ofta till hennes Complete Poems. Carol Ann Duffy är en annan poet som jag uppskattar väldigt mycket.

När jag flyttade till England gav mina föräldrar mig en antologi som består av sexton små böcker, Den Finlandssvenska Dikten. Där ingår allt från Runeberg till Tua Forsström, via Arvid Mörne och Solveig von Schoultz. Den plockar jag fram när jag har hemlängtan. Ibland hjälper det, ibland gör det hemlängtan värre.

Att skriva prosa är ju så konkret, man ska ta sig från den ena sträckan till den andra sträckan, medan poesin har ett annat djup på många sätt. Vad har du för knep för att orka ta dig genom sträckorna fram till målet med prosan?

– Jag själv tycks ge upp efter 3-4 kapitel på mina bokprojekt och är tillbaka till poesin igen där jag kan jobba på ett helt annat sätt.Jag skulle gissa att alla författare är olika, men för mig ser processen ut så här: jag börjar med att beskriva ett visst ögonblick, en stund som tilltalar mig, en huvudperson som känns rätt, placerad i en miljö som är lockande att skriva om. Sen skriver jag tills jag upptäcker vad som kommer att hända, tills jag vet vilka de spännande bitarna kommer att bli. Därefter skriver jag de mest intressanta, viktiga avsnitten där saker händer och riktningar vrids och förändras.

Det är viktigt att det inte blir tråkigt att skriva, då kan det ju heller inte vara särskilt roligt att läsa resultatet. Jag tycker att det är lättare att knyta ihop de mest centrala avsnitten efteråt, för då har man också en bättre bild av vad som behövs för att komma dithän. Och på sätt blir även de mindre intressanta bitarna riktigt roliga att skriva! Så, ibland kan det löna sig att inte betrakta det som en lineär process, utan mera som små bitar här och där. Och ge inte upp – det är nog mitt främsta tips!

Du bor ju i England. Vad är det för litteratur som är på tapeten där nuförtiden?

– Ja, säg det. Just nu verkar ingenting hända i England förutom Brexit. Allt annat har fallit åt sidan. Jag försöker undvika all massmedia för att inte få nippran, så jag läser inte ens kulturbilagor eller någonting sådant överhuvudtaget.

Men på ett mer personligt plan är jag väldigt förtjust i Maggie O’Farrell. Hon är nog den enda brittiska författare vars böcker jag köper så fort de kommer ut. När jag studerade läste jag väldigt mycket Thomas Hardy. Han är ju inte precis på tapeten just nu, men han försvinner heller aldrig, och eftersom jag har flyttat till det Wessex som han beskrev så känns han alltid lika aktuell för mig!

Författarporträtt: Dave Collins. Med tillstånd att publicera från Karin Collins.