Lördagssoffan fyller tio månader idag och intresset för att diskutera poesi fortsätter. Dagens gäst är journalisten och författaren Johanna Holmström från Sibbo, som numera bor i Helsingfors. Johanna debuterade med novellsamlingen ”Inlåst och andra noveller” 2003 och har därefter skrivit romaner som ”Ur din längtan” och senast ”Själarnas ö”.

 

Välkommen till Lördagssoffan Johanna! Hur viktig del är den poetiska tonen i dina noveller och romaner?

– Det är inget jag medvetet strävar efter. Mitt språk är sådant. Jag tror det är ett resultat av att jag arbetar mycket med mitt språk och med rytmen och  ljuden. Det är också sådant språk jag själv alltid har tyckt om att läsa.

Tror du att alla författare har en poet inom sig och tycker du att det en nödvändig färdighet för att skriva en roman?

– Nej, jag tror inte alla författare har en poet i sig. De flesta har det absolut inte. Inte jag heller. Jag tycker poesi är svårt att skriva. Jag har försökt men insett mina begränsningar. Jag tror ändå att alla författare kunde fundera mera på vad de försöker förmedla också med själva språket. Många gör det men många gör det inte alls.

Varför tror du det är så få författare sysslar med prosadikt och vågar ta ett steg närmare poesin än standardformaten inom skönlitteraturen där poesin mest tycks vara en stämningshöjare i textens periferi? Tror du den största faktorn handlar om den kommersiella biten eller vad kan det bero på  månntro?

– Jag tror att en poet verkligen måste vilja vara just poet och inget annat för att skriva poesi. Då är det inte så stor skillnad på prosapoesi eller poesi poesi. Ingendera är ekonomiskt hållbart. Prosa kan däremot vara det, också i Svenskfinland. Poesi kommer från ett annat slags intresse och det är synd att det inte är ”lönsamt”. Det beror ju helt klart på läsarna och inte på poeterna. Själv älskar jag prosapoesi.

Du har hunnit ge ut sju böcker sen 2003, varav ett par novellsamlingar och du har rätt poetiska namn på dem. Eller vad sägs om titlar som Asfaltsänglar eller Själarnas ö. Hur svårt har det varit att hitta rätt titlar till dina böcker och brukar sånt landa efter eller innan böckerna har skrivits?

– Jag har ofta en helt annan titel när jag börjar skriva och sen säger förlaget ”Njä”. Asfaltsänglar hette Parcour och Själarnas ö hette Tystnadens arkeologi. Det är svårt att fånga kontentan i en bok med bara några ord och därför kommer den slutliga titeln ofta sist efter en hel del tankearbete.

Gillar du att läsa renodlad poesi och vilka poeter uppskattar du i så fall? Och är poesi någonting du själv skulle vilja syssla med i framtiden?

– Ja, jag älskar att läsa poesi. Det känns himla skönt och meditativt, och det hugger till på djupet när det är bra. Jag läste just om ”Ariel” av Plath och nu läser jag Tua Forsströms ”Anteckningar”. Gunnar Ekelöf är en av mina klassiska favoriter. Erik Lindegren är en annan. Södervärn såklart. Jag läste mycket Lorca när jag var yngre. Och all musik jag lyssnar på har väldigt mycket ord och poetiska sångtexter.

Författarfoto: Niklas Sandström. Med tillstånd att publicera av Johanna Holmström.