Välkomna till det fyrtiofemte avsnittet av Lördagssoffan. Dagens gäst är Clemens Altgård från Malmö och för er som inte känner till Clemens, så kan jag inledelsevis berätta följande om honom:

Clemens är född den 22 november (i en gråzon, så det är delade meningar om huruvida han är skytt eller skorpion) 1959. Född i Södra Halland och bosatt i Malmö sedan slutet av 70-talet. Debuterade som poet 1986. Har översatt allt möjligt från John Berryman till Douglas Coupland. Höll upp med att ge ut diktsamlingar i 20 år. Jobbade som redigerare på tidning. Kom tillbaka med en diktsamling 2014. Arbetar för tillfället med kulturmagasinet Opulens.

Nämnas ska kanske också att Altgård också skrivit några pjäser. Han har också genomfört en rad konstprojekt med konstnären Ola Åstrand. För två år sedan gjorde de samlingsutställningen ”Malmö brinner” på Moderna Museets filial i Malmö.

https://www.modernamuseet.se/malmo/sv/utstallningar/malmo-brinner/

 

Välkommen till lördagssoffan Clemens och trevligt att ha dig här! Hur har poesin färgat ditt liv? Hur tror du att det hade sett ut utan lyriken?

– Det är en intressant sak att fundera över. I tonåren ville jag bli fotograf – av det ”konstnärliga slaget”. Mörkrummet blev mitt gömställe kan man säga. Men så småningom tog skrivandet över. Det var i samband med att jag började jobba med tidskriften RIP som från början var ett punkfanzine som gjordes i Stockholm.

Jag läste litteraturvetskap i samma veva och började upptäcka lyriken på allvar. Mycket händer av en slump eller så är det ingen tillfällighet. Jag växte upp med föräldrar som läste väldigt mycket, även lyrik. Men jag trodde inte själv att jag skulle bli poet. Det där ändrades på 80-talet. Utan lyriken tror jag att mitt liv hade varit avsevärt tråkigare.

Kanske hade jag helt ägnat mig åt att följa mina favoritfotbollslag eller enbart ägnat mig åt trädgårdsarbete. Saker som finns i mitt liv men inte dominerar helt. Lyriken har gett mig många vänner, kontakter och förstås stora upplevelser. Men eftersom jag aldrig  kunnat leva på min poesi så har den inte direkt ändrat något rent materiellt sett. Fast livet är ju mer än ekonomi även om vissa anlägger ett krasst pekuniärt perspektiv. För tillfället försörjer jag mig på att vara redaktionssekreterare för onlinekulturmagasinet Opulens och att arbeta som frilansskribent bl a för Skånska Dagbladet.

1989 gav du ut diktsamlingen Venusmjölk. Måste säga att jag är lite imponerad av titeln. Hur viktig är titlarna för dig på dina böcker och hur svårt är det egentligen att sammanfatta en diktsamling i en titel tycker du?

– Tack, kul att höra det! Jag har alltid lagt mycket stor vikt vid titlarna. De ska precis som du säger sammanfatta innehållet. Och, ja, det är svårt förstås. Speciellt i mitt fall eftersom jag aldrig gått in för ett renodlat one track-koncept utan i varje bok mer försökt gestalta hela världen som jag ser den ur mitt specifika, existentiella perspektiv.

Så min debutbok fick heta Pandemonium. Vilket ju betyder ungefär att alla demoner är lössläppta. Den kom 1986 och det var ett sådant år. I början av året mördades Olof Palme, strax därefter begick min vän den danske poeten Michael Strunge självmord. Sedan kom ”Tjernobyl olyckan” som jag hellre kallar Tjernobylkatastrofen. Samma år, på sommaren, insjuknade min mamma i en dödlig sjukdom. Det var ett hemskt år på många vis och det var då jag debuterade som poet strax före jul, vilket förstås var dålig tajming rent mediastrategiskt sett.

Men titeln på boken kändes rimlig. Och med övriga böcker har jag på ett liknande sätt försökt hitta något övergripande. När jag efter ett uppehåll på 20 år återkom med en diktsamling så kändes det självklart att kalla den Odöd. För i Lyriksverige hade jag egentligen varit död väldigt länge, eller i alla fall ”icke närvarande” som poet.

Men det finns en dimension till i det där – Friedrich Kittlers ord i essän ”Arvet efter Dracula” i Maskinskrifter där han menar att litteraturen under teknologins betingelser försvinner ”in i den odöd som är dess ändlösa slut.” Senaste boken Grå dub är egentligen en ordlek, ett anagram. Går bud, Bårgud, Bud går, men också en dub, en ekokammare med loopar och slingor.

Du var medlem i Malmöligan i de gamla goda tiderna…Berätta lite om er verksamhet för oss som inte känner till er…

– Vi var sex sinsemellan rätt olika poeter som ändå hade vissa gemensamma nämnare. Eftersom vi la stor vikt vid scenframträdandena och hade en förankring också i den lokala underground eller rockkultur som fanns (en blandning av punk, postpunk och rester av hippiesubkultur) så fick vi snabbt ett slags namn omoss som antiakademiska och bråkiga. På gott och ont. Men naturligtvis läste vi in oss på olika författarskap och hade högst seriösa diskussioner om diktskrivandet.

Malmöligan, bestod alltså av, förutom mig själv, Håkan Sandell, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson och Martti Soutkari. Antologin Malmöligan kom ut 1992 och var ett slags kulmen på våra aktiviteter. I mars 1993 hade vi en kaotisk uppläsning på ett konstgalleri och i rök och damm och med handgemäng sprängdes vår poetsextett. Ett värdigt avslut.

Malmö 2019. Hur ser poesinscenen ut där idag?

– Poesiscenen i Malmö är i allra högsta grad vital och levande. Jag har kontakt med ett flertal poeter betydligt yngre än jag själv vilket är väldigt roligt. Samtidigt är det idag som det var på 80-talet ett slags gemensam poesiscen för Malmö och Lund. Avståndet mellan städerna är ju väldigt litet. Och nu som då finns det för lyriken viktiga förlag i båda städerna.

Du har ju varit involverad i lyrik från 80-talet fram till idag. Hur har attityden för poesi förändrats genom decennierna?

– Jag tycker att attityden till poesi tycks ganska oförändrad på ett plan. Rent allmänt sett tror jag inte att den ändrats hos den breda allmänheten. Det finns såväl respekt som förakt för att någon ägnar sig åt att skriva dikter. På kultursidorna däremot så har intresset minskat för att bevaka den poesi som ges ut, men det har å andra sidan också med följderna av digitaliseringen att göra.

Jag har kunnat följa det där inifrån så att säga. Jag vet inte längre hur många omorganisationer och nedskärningar jag hunnit uppleva. Så det handlar om mindre resurser och mindre utrymme. Och förstås det jag nämnde innan när jag citera de Kittler nämligen att litteraturen inte längre är den dominerande kulturyttringen. Unga som lär sig lyrics utantill känner kanske inte så stort behov av att läsa poesi i en bok.

Medelålders människor slukar tv-serier av alla de slag och det svarar kanske också mot behovet av poesi i vissa fall. Tv-serier idag är ju så mycket intressantare många gånger än de var för låt säga 30-40 år sedan. Jag tror det var David Lynch som ändrade på det.

Som poet kan man dock få fina priser och utmärkelser även om det inte hänt mig särskilt många gånger… Så ja, i någon mån finns det ändå ett slags uppfattning rent allmänt om att lyrik har ett värde. Men biblioteken är ett sorgligt kapitel i just det här avseendet. Odöd köptes pliktskyldigast in av Malmö stadsbibliotek men inte Grå dub. Då var den ändå recenserad i Lyrikvännen och de lokala tidningarna Sydsvenska Dagbladet och Skånska Dagbladet.

Jag bryr mig dock inte så mycket om det. Biblioteken har fått en annan roll idag, de ska vara träffpunkter, mötesplatser, värmestugor, ja lite allt möjligt. Kanske inte längre ett ställe där all lyrik finns prydligt uppställd på hyllorna.

De 3 bästa diktsamlingar du någonsin läst?

– Omöjligt att säga vilka diktsamlingar som är de bästa jag läst. Det jag tyckte var bäst som ung är kanske inte vad jag anser vara bäst idag. Men för att ändå ge nåt slags svar. Baudelaires Les fleurs du mal (1857; på svenska ”Ondskans blommor” och ”Det ondas blommor”) påverkade mig starkt och står sig tycker jag.

John Berrymans Dream Songs ändrade mitt sätt att skriva och det gjorde även mötet med John Ashberys Självporträtt i konvex spegel i Göran Printz-Påhlsons översättning. Just nu läser jag Strunge igen i ett nytt urval gjort av den unge dansken Caspar Eric. Strunge har såklart varit oerhört viktig
.

(Författarfoto: Adrian Altgård)

Clemens har även delat med sig en länk där han läser up tidiga versioner av texter som är med i diktsamlingen Odöd: