Ser man på. Det är lördag igen och förutom lördagsgodiset är det dags för ännu en Lördagssoffa! Dagens gäst är poeten Peter Björkman från Strängnäs som även jobbar som bibliotekarie och kulturjournalist.

Peter har jobbat som redaktör för tidskriften Lyrik för Alla (1991-2003), och grundade ihop med sin gymnasielärarkollega Peter Nyberg Populär Poesi 2009, där han också arbetat redaktionellt. På 90-talet gav Peter ut en hel del häften med poesi, både andras och egen, på förlagsetiketten The Flowers Of Bellis Are Still Alive. Tillsammans med hans kompis Jens Sandberg skriver hans poesi under pseuodymerna Angel Park (jag) och Svea Lofthouse (Jens).

Peter har även  recenserat diktsamlingar i tidningar och tidskrifter sedan 1990 och är numera chefredaktör för livsåskådningstidsskriften Ad Lucem.

 

Välkommen till Lördagssoffan Peter. Kul att ha dig här! Hur och när börjande ditt intresse för poesi?

– Jag började skriva dikter när jag var 14. Men det var först när  råkade komma över Blå Tågets dubbelalbum Blå Tåget på Fågel blå våren 1986 (det år jag skulle fylla 19) som jag på allvar fick upp ögonen för det poetiska språket och nya världar öppnades.

Du har ju både gett ut egen poesi och varit redaktör för fler tidningar där poesi varit en viktig ingrediens. Hur tycker du att poesin har förändrats under de decennium som du varit med i svängen?

– Svår fråga. Mycket är nog sig likt i hur människor skriver. Möjligen har rim och bunden form, liksom berättande poesi fått en viss renässan på senare år. Det är inte lika självklart att den modernistiska utsagan att ”en dikt skall representera själen i bild” och inte vara återberättbar gäller.

Vilken sorts roll har poesin i litteraturens rum enligt dig?

– Poesi kan vara en representation för tanken om ett ”frirum” i litteraturen. En plats där läsaren kan förvänta sig att möta något annat än det förväntade.

Vad föredrar du (om du måste välja) finlandssvensk eller svensk poesi och varför?

– Jag kan inte välja här och jag tycker om båda. Men måste jag välja poesi från en viss plats, väljer jag poesi från österbottniska Nykarleby (Eva-Stina Byggmästar, Gösta Ågren m.fl.). Detta för att orten ständigt frambringar starka poeter med integritet och egenart.

Vilka diktsamlingar har betytt mest för dig genom åren och nämn nån bortglömd poet som media missat och som borde få mer uppmärksamhet för sina dikter?

– Anna Cederlunds Höst, Eva-Stina Byggmästars För upp en svan och Carl-Erik af Geijerstams Signaler ur ett okänt är tre av oerhört många diktsamlingar som betytt mycket. Det finns få poeter (om någon) som får den uppmärksamhet som denne förtjänar i dagsläget. Av klassikerna känns t.ex. Bertil Malmberg obegripligt bortglömd i dagsläget.

Författarfoto: Maria Björkman. Med tillstånd från författaren.