Dagens gäst i min tillfälliga midsommarssoffa är ingen mindre Gatuduvan (Jens Åberg) från Hökarängen i Stockholm. Jens debuterade som poet 2003 har släppt fyra diktsamlingar under sitt riktiga namn med titlar som ”Rännstenens laserblick” och ”Truxal”. Därefter har han gett ut tre böcker under pseudonymen Gatuduvan, där det senaste verket ”Benzino Boulevard”  kom ut 2017.

Varsågoda kära läsare. Här har ni en liten, men spännande intervju om poesi, psykisk ohälsa och om ett broderskap med torgduvorna!

Välkommen till midsommarsoffan Jens. Ditt liv har verkligen inte varit en dans på rosor där hemlöshet och psykisk ohälsa varit en del av din vardag.  Hur har poesin hjälpt dig genom dessa livsprövningar?

– Poesin har gett mig vingar, när allt annat ryckts ifrån en. Den har gett mig kraft i alla år jag sovit i källare, härbergen och portar och varit totalt uträknad. Jag har haft något som andra inte haft, en gåva, en vacker hemlighet som har har svetsats in i anteckningsböcker och diverse lappar. Det har bjudits på motstånd och ren jävla misär emellanåt, men i och med mitt skrivande har världen vidgats och tillvaron fått en mening.

Hur kom du på att börja skriva under pseudonymen Gatuduvan och vilka för och nackdelar tycker du att det finns med att skriva under annat namn?

– Jag såg ett broderskap mellan mig och torgduvorna, dom går runt i alla väder, pickar luft och äter regn. Hos dom såg jag en del av mig själv, dom ger sig aldrig och det är lite magiskt runt dom, en frihetsfågel. I områdena jag är uppväxt i spelar dom en viktig roll, dom åker ibland tunnelbana en station, från Farsta till Hökarängen, från ett torg till ett annat. Sen är det ett jävligt bra namn och vem som helst kan se att jag är en gatuduva.

Dina diktsamlingar har titlar som ”Trottoarernas andetag”, ”Rännstenens laserblick” och ”Benzino boulevard”. Hur mycket inspirerar fattigdom och ångest ditt skrivande? Om du t.ex mådde tiptop 24/7 och hade ett jobb som du älskade med en ordentlig lön osv – tror du att du skulle skriva poesi då?

– Jag har både valt och inte valt mitt s.k utanförskap, dels föddes jag in i det och dels hoppade jag av eller har egentligen aldrig varit en del av något som helst vanligt liv. Det har för mig varit nödvändigt att ha en outsiderposition, stå utanför och titta in och inte tvärtom. Något sådant som arbete och liknande har aldrig varit aktuellt och skulle inte fungera, det här är min väg. Det hänger ihop, cirkulerar i samma värld.

Målar gör du också. Bland annat på pizzakartonger.  Hur nära är målandet poesin i din värld?

– Jag började måla på psyket för över 15 år sen och har sen bara fortsatt. Det växer ihop, förenas och blir något starkt och vackert. Vi behöver färg i dessa dagar, allt är så sterilt och vitt som ett väntrum, jag vill vara ett alternativ och visa att något annat är möjligt.

Du kallar dig för beatpoet. Vilka poeter och diktsamlingar inom den genren betyder mycket för dig och varför?

– Allen Ginsberg har betytt väldigt mycket, kanske lite självklart och tråkigt svar – men så råkar det vara. Howl kan inte underskattas. Ferlinghetti och Corso javisst. Tuli Kupferberg och Ed sanders och The Fugs, John Sinclair plus en hel drös till. I Sverige har Gunnar Harding gjort ett fantastiskt jobb i diverse översättningar och antologier. Dom väjer inte för skuggsidan utan visar världen som den är utan smink och garnityr. Och liksom visar att himlen kan vara jävligt vacker 4 på morgonen runt hela jorden i städer och landsbygd.

Varför tror du att så få människor tycks ha ett så svalt intresse för poesi och klassar det som ”svår” litteratur?

– Tror det beror på lite allt möjligt, makten, sanningen och lögnen. Saker ska ge vinst, ett quickfixtänkande i västvärlden, samtidigt blir verkligheten mer och mer skrämmande men det finns i periferin, sen får man inte glömma bort hiphopen heller. Det är förknippat med tyngd och allvar, folk blir rädda för poesi för som tror att den tynger och kräver när det är precis tvärtom. Sen gäller det att leta i fysiska och psykiska boklådor dygnet runt.