Sol, sommar och ett nytt avsnitt av Poetens lördagssoffa! Idag gästas jag av poeten Ingela Strandberg från Grimeton utanför Varberg.

Ingela debuterade som författare i mitten av 70-talet och sedan dess har hon hunnit med ett trettiotal böcker med titlar som ”Ett rum för natten”, ”Bäste herr Thoreau”, ”Den stora tystnaden vid Sirius nos” och den senaste diktsamlingen ”Att snara en fågel” (Norstedts) som kom ut i år.

Välkommen till min lördagssoffa Ingela! Hur stor del är poesin i ditt liv och hur har den påverkat dig som människa?

– Poesin har satt tidiga och djupa spår i mitt liv. Som åttaåring läste jag Dan Anderssons ”Visor och ballader” och blev helt tagen. Barnets förnuft räckte förstås inte till att veta varför, men där fanns något i dikterna som var på en gång vackert och hemskt. Jag upptäckte att sammansättningar av ord förstorade världen, att det finns en vackerhet i sorgen, ett vemod som är djupt och mänskligt och som man kan gå in i och vara ensam i. Ord och klanger visade mig för alltid vägen in till mitt innersta.

Även som tonåring läste jag mycket poesi. Och skrev också själv. Som fjortonåring fick jag en dikt publicerad i en lokal litterär tidskrift. ”Vemod” hette dikten… När lokaltidningen sen skrev om tidskriften publicerades hela min dikt, vilket resulterade i att rektorn på den flickskola jag gick i, satte upp den på anslagstavlan utanför aulan.
Det var stort! Särskilt som jag inte alltid lyckades hålla mig innanför skolans alla ramar och normer. Det där urklippet på anslagstavlan visade mig en väg som jag förstod skulle bli min.

Efter att ha tagit journalistexamen arbetade jag på olika tidningar och då dog poesin i mig. Mycket för att verkligheten blev mig övermäktig. Under några år hade jag bara ett enda mål: att överleva. Men så återuppstod ordens magiska kraft, och när jag gjort mig fri från all hänsyn och alla tämjare, började jag långsamt bygga upp mig till en egen röst. Poesin är min enda tillit trots att dess nerv ligger öppen och sårbar.

Vad döljer sig bakom poesins anlete? Vad är egentligen poesin för någonting, som kan förändra och inspirera så många människors liv?

– Poesin visar aldrig sitt anlete. Tror jag… Poesin verkar i det fördolda. Helar och trasar sönder i det där som jag inte hittar något annat namn för än ”det innersta”. Alla människor har förstås ett innersta, men alla bryr sig inte om det, vet inte att det är något man måste akta och vakta.

Det finns naturligtvis annat än poesi därinne, men för mig och alla andra som ”lever” av poesi, är dikten bland det största att förhålla sig till. Därinne. Vi som aktar och vaktar är som en liten sekt, där vi ensamma och var för sig låter orden betyda något. Ibland, tycker åtminstone jag, att en dörr stängs, att orden plötsligt saknar betydelse. Kanske är det en sorts straff – för jag vet inte vad.  Vårt innersta läser inte med det starka lysrörsljuset påslaget, snarare med ett svajigt ljussken från en ficklampa.

Jag tror att dikten vet något som jag inte vet och som jag måste ta reda på. Dikten är den som skriver den, fast i en annan form. Kanske för att skrivaren sett något som dikten vill förklara? Eller bekräfta. Det är i det innersta av oss som dikten träffar oss, men den gömmer sig ofta.

Du har ju skrivit böcker sedan tidigt sjuttiotal och är uppe i ca trettio böcker. Vad har varit den största drivkraften genom ditt författarskap och vilka lärdomar har du fått erfara under skrivandets gång?

– Drivkraften i mitt skrivande var säkerligen från början att förklara mig för omvärlden. Efterhand upptäckte jag att det inte räckte. Något fattades. En kvalitet. Nästa steg var att förklara mig för mig själv. Det räckte inte heller. Därefter krossade jag allt jag lärt mig, alla auktoriteter, släppte alla tyglar och gick rakt in på nerven som ligger synlig och trasig. Då visste jag att jag var på väg. Det jag lärt mig under alla dessa skrivande år är att ännu mera vakta mitt innersta, samtidigt som jag öser ur det. Fast osynligt.

Jag är lite nyfiken på hur du som varit med ett tag ser på den tekniska utvecklingen från papper och penna till skrivmaskin och dator osv. Hur har ditt diktande och författarskap påverkats av dessa verktyg?

– När jag var fjorton år köpte jag min första skrivmaskin. Den var inte särskilt behändig. Men den var orange. Så småningom blev det ju andra maskiner. Jag minns dem knappt. Inte heller min första dator har satt några tydliga spår i minnet.  När jag någon gång skriver prosa gör jag det direkt på datorn, men till dikterna använder jag mig alltid av en blyertspenna och ett A4-block.  Inte förrän jag anser att jag har tillräckligt många dikter för en bok skriver jag in dem i datorn. Där byter de ibland gestalt. När det gäller radbrytningar blir jag då nästan manisk. De ändras in i det sista.

Blyertspennan är som en sorts gud som styr handen. Usch! Men jag sitter inte och suddar. Nej, jag gör ändringar och skriver kors och tvärs över sidorna. Det ger mig en sorts kraft att se denna massa av grå streck och strykningar över papperet. Men jag tycker att datorn är ett fantastiskt verktyg att ta sig ut i ”stora världen” med, snabbt och behändigt.

Finns det några begränsningar inom poesin för dig?

– Nej, jag hittar inga begränsningar i poesin. Begränsningarna finns i mig. Just nu, t ex, grubblar jag på ett ämne, som ligger mig varmt om hjärtat: hur jordbruket industrialiserats och vad det innebär för människor, djur och natur. Men jag får inte till det inuti poesin. Det är oerhört påfrestande. En begränsning i mig.

Bidra gärna med en dikt från din senaste diktsamling (om du vill)

– En dikt ur min senaste diktsamling ”Att snara en fågel”, Norstedts 2018:

”Jag var en gryningskatt
svart som natten
med en droppe vitt som
mjölk på bröstet

Tid fanns inte

Bara ett dike
och gräs som föll
över min magra kropp

Jag hoppade i en lång
och daggig båge över diket
på samma gång rörelse och katt
dike gräs och båge

i ett oåtkomligt
varande bevarad”

(Författarfoto: Sara Mac Key)