Lördag igen och vad vore lördagarna utan Lördagssoffan?

Innan ni får träffa dagens gäst (som är aktuell med en diktsamling  på över 750 sidor om samernas moderna historia) vill jag tacka för all uppmuntrande respons på min intervjuserie!

Dagens gäst är Linnéa Axelsson (som härstammar från Norrbotten och som numera bor i Stockholm).  Linnéa debuterade med romanen Tvillingsmycket (Wahlström & Widstrand)  2010 och är nu aktuell med Ædnan (Albert Bonniers Förlag).

Välkommen till lördagssoffan Linnéa! Hur ser du på förhållandet mellan poesi och prosa?

– För mig är det ingen absolut gräns mellan prosa och lyrik. Men jag ser mig nog mer som en diktare, och det har med mitt förhållande till språket att göra: att det också är ett slags andlig dimension, en speciell beröring.

När jag skriver börjar det ofta med en rytm, och med bilder jag ser och försöker närma mig. Jag söker ett sinnligt språk, som lämnar mycket plats åt det outsagda, det blott antydda. Så att det som syns, anas och berättas till stor del skapas inuti läsaren, genom känslor, beröring, intuitiv förståelse.

Vad som gör ett verk till dikt och inte prosa är inte så lätt att sätta fingret på. Det finns diktsamlingar som känns mer som prosa med radbrytningar, och det finns romaner som är djupt lyriska. En dikt kan vara berättande och en berättelse kan vara poetisk.

Men man kan väl säga att poeten, förutom uppmärksamheten på hur språket klingar, rör sig och ser ut, arbetar med det som är outsagt, det som ligger mellan orden och runtomkring dem, på ett sätt som prosaisten inte nödvändigtvis gör; en dikt är ju också ett slags dialog mellan vad som sägs och vad som nästan inte sägs, vad som kan skönjas och vad som bara knappt kan skönjas.

Både i Tvillingsmycket och i Ædnan tycker jag att mycket av berättandet ligger i själva språket. Hur det är, hur det ser ut och känns. När jag skrev Tvillingsmycket var det ett tungt och arkaiskt, mörkt språk som kom och lät mig röra mig in i den bokens värld och människor. Ædnan öppnades upp genom ett lättare språk som hade sin egen klang och förde med sig ett mycket större utrymme för tystnad och vidd runt omkring sig. Det är som om språket måste vara kongenialt med boken.

Din nya diktsamling Ædnan rymmer hela 766 sidor. Hur lång tid tog boken att skriva och kan du berätta lite om skapandeprocessen kring den?

– Jag har hållit på med boken i perioder under flera år. Det arbete som till sist blev Ædnan började med att jag såg några ansikten för mig, som hade en sorglig och svår tystnad i sig. Jag sökte ett språk för att närma mig dem, skissade och antecknade. Någonstans i det arbetet växte rytmen fram som lät mig följa och berätta om dessa
människor.

Det är ett stort ämne, samernas moderna historia som speglas i din bok. Var poesin ett förstahandsval när du gav dig in i projektet och vilka lärdomar om diktandet har du anammat i samband med skapandet av Ædnan?

– När jag började skriva hade jag inte tänkt att boken skulle handla om samer. Men de bilder jag mötte, som väl kommer inifrån mig själv på något vis och från min värld, var nog predestinerade att vara samer eftersom de bar på en så stor tystnad, och just tystnaden är så kännbar i de trauman som präglar samernas moderna historia.

Att det blev ett lyriskt verk växte fram intuitivt. Det var i det episka berättandet jag kände att jag kunde röra mig över de långa tidsperioder jag ville och berätta om flera människor och hur de berör varandra och formar varandra, bär och förlorar varandra, men utan tyngd och med en viss rörelse och rytm, i bilder som följer på varandra och tecknar ett slags känslolandskap.

Jag vet inte om jag kan säga något om lärdomar. Över huvud taget tycker jag att skrivandet präglas av en känsla av att vara oförmögen, av att inte veta hur man ska göra. Det är mer som ett sökande, och sedan en helt oförutsägbar igenkänning när man känner att en rad sitter eller stämmer.

Hur skulle du säga att samisk lyrik skiljer sig från svensk eller finsk lyrik i allmänhet och har du några favoritpoeter därifrån?

– Jag förstår lite nordsamiska, det är ett förlorat språk för mig som jag tycker mycket om. Men jag lär mig och utforskar det och läser också dikter. Det mest slående som skiljer samisk lyrik från övrig skandinavisk poesi är kanske blicken, att den ser och talar med en annan blick, både vad gäller själva livskänslan, vem man är som människa, och blicken på historien, på vår gemensamma historia i Norden.

Jag tycker om Nils-Aslak Valkeapääs stora diktsviter, Rawdna Carita Eiras svit Ruohta muzetbeallji ruotha och Paulus Utsis diktsamlingar.

Avslutningsvis, är du mättad på poesi efter den här mastodontresan i lyrikens tecken? Eller finns det mer poesi som hägrar på din framtida författarhimmel?

– Jag har fler lyriska verk i tankarna och hoppas jag kan skriva dem.

(Författarfoto: Sara Mac Key. Med tillstånd av författaren)