Föds man till poet eller kan vem som helst bli det och hur fungerar det att skriva en diktsamling tillsammans med någon annan? Det är några av frågorna jag har till författaren Ulrika Nielsen som är dagens gäst i min lördagssoffa!

Välkommen till lördagssoffan Ulrika! Du skriver ju både poesi och prosa. Hur viktig ingrediens är poesin i din prosa?

– Kanske skriver jag varken prosa eller poesi? Mina senaste böcker befinner sig i skärningspunkten mellan poesi, kortprosa, essäistik, dramatik…Men det är en intressant fråga, tycker jag, vad det poetiska består av. Hur blir en text poesi? Hur vet man å andra sidan att det här är prosa? Vad består ”det litterära” i en text av? Ibland dras jag med en gäckande tanke att skriva något som knappt är litteratur ens… Jag tänker hur som helst aldrig, nu ska jag skriva poesi, nu ska jag skriva en dikt. Eller nu ska jag skriva en novell. Språk, form, innehåll i den mån det går att skilja dem åt, föds samtidigt, och det är samtidigt en undersökning av språk och form och det som ska uttryckas. Därför hamnar jag så ofta i genrer som är obestämda, i hybridformer…

Just nu skriver jag ett manus som kommer ut i bokform 2019, den heter Korta texter om det öppna och ouppklarade. Är det dikter,  noveller, anekdoter; kanske allt detta eller inget av detta. Det är korta texter. Titeln är samtidigt en genrebestämning. Det viktiga är inte om det är prosa eller poesi utan det viktiga är att det händer något i språket. Ja, jag skriver väl poesi då. Det poetiska förhållningssättet är helt avgörande för det jag gör. Ändå drar jag mig för att kalla mig poet. Författare, eller varför inte skriftställare: jag skriver.

Från debutromanen Små springor som värmen tränger ut ur (2001) till senaste diktsamlingen Ömhetsmarker (tillsamman med Lina Hagelbäck 2017) och fem böcker däremellan. Vilken är den röda tråden genom ditt skrivande?

– Mina böcker är ganska olika varandra. Min allra första bok känns nästan som om den tillhör ett helt annat författarskap. Det som alla har gemensamt är kanske en upptagenhet vid existentiella frågor, de frågor som fortsätter att insistera – vad ska vi göra med dem? Jag är upptagen av det som inte kan hävda sig, det som ramlar utanför, det udda, marginella, sköra…kärlek… Jag är upptagen av det som inte kan bestämmas, eller riktigt förstås…Av det levande och öppna, av det olösbara.

Språkligt har jag alltid fascinerats av språkets akustik, hur det låter. Och av dess ytskikt, i viss mening, som klichéer och standarduttryck, av vad vardagsspråket döljer och samtidigt blottar. Mitt skrivande är också intertextuellt, att jag går i dialog med andras texter, och visuellt, att jag laborerar med bilder.

Vad är din största drivkraft i ditt författarskap?

– Det är nog nyfikenheten. Jag tycker att tillvaron och språket är djupt fascinerande, bara det att finnas till. Det är ju egentligen väldigt märkligt att finnas till. Med allt vad det innebär. Minns en grundläggande erfarenhet som barn. Att jag plötsligt blev medveten om att jag finns. Och att jag inte alltid har funnits och inte alltid kommer att finnas. Det var svindlande upplevelser, innehöll dödsångest och en känsla av overklighet och stark ”härvaro”.

Blir man poet eller föds man till en poet? Vad tror du?

– Jag tror att de flesta som sysslar med poesi har något slags svårighet i förhållande till verkligheten, och språket. Är det en medfödd oförmåga, som vänds till förmåga, eller något som har att göra med uppväxten, med erfarenheter, med en särskild sensibilitet: jag vet inte.

För mig är det så att det som verkar vara självklart för andra, inte varit det för mig, det är som om andra på något sätt vänjer sig vid att leva och accepterar villkoren, i alla fall så pass att de kan fungera inom en given ordning, så har det inte varit för mig. Jag måste utforska med språket, det är som ett tvång, att försöka ge form åt det som inte riktigt tycks gå att formulera, det som jag inte förstår eller kommer till rätta med.

Hur fungerade det att skriva ihop din senaste diktsamling Ömhetsmarker med Lina Hagelbäck? Blev det som du hade tänkt dig från början och är det någonting du kan tänka dig att göra om i framtiden?

– Det blev inte som jag hade tänkt mig, eftersom jag inte hade tänkt någonting, vi ville bara försöka skriva något tillsammans, infarten låg öppen och utgången var oviss. Jag tycker om boken på ett sätt som jag inte brukar göra, och jag tror att det har att göra med just att den är skriven tillsammans med någon annan, att det inte är mitt eget slagg, mina egna rester. Jag brukar annars känna ett visst obehag vid det jag skrivit, vill omedelbart försöka på nytt. Skulle absolut kunna tänka mig att samskriva igen, att odla flera författarskap, i viss mening.

Avslutningsvis, hur skulle ditt liv ha varit om du inte hade haft poesin med dig på din livsresa? Vad har poesin tillfört dig?

– Jag vet inte, kanske hade jag blivit galen utan poesi, eller så hade jag utan större problem levt ett liv som t.ex. läkare specialiserad på inre medicin. Poesi som förhållningssätt tillför hur som helst hela livet något, i alla dess aspekter, det är ett slags livsform, ett sätt att se och uppfatta, det påverkar allting.

Det goda med att skriva poesi eller vad det nu då är, det är att det tillåter, ja kräver kanske, att man intresserar sig för precis allting. Medicin, botanik, djur, astronomi, allt…Man tillåts förbli ett barn, i viss mening…

(Författarfoto: Pia Prost. Med tillstånd från författaren)