Ett otroligt vackert språk insvept i gnistrande poesi som både har bredd och djup. Det var mina första tankar efter att ha läst Variationer på imperfekt av Nina Burton.

Bonniers skriver bland annat följande på sin hemsida av Variationer på imperfekt:

”Med Variationer på imperfektum återvänder Nina Burton till lyriken med en samling dikter om livets tempus. I dessa koncentrerade dikter pågår ett samtal mellan det avslutade och det oavslutade. Vilka former gäller för det kommande, för det förgångna?”

Burton är alltså en rutinerad poet som skrivit poesi sedan åttiotalet och det märks i Variationer på imperfekt. Nästan varenda dikt i boken känns som en berättelse, där helhetsbilden blir som en episk tavla vars motiv inte låter sig begränsas av ramarna.

Jag läser dramatiska rader i dikten Då, där Burton skriver inledningvis:

”Jag tror att ett hjärta
pumpade liv till en flykt
över mig

för från himlen dalade
en snövit fjäder

Det var nästan höst,
jag tog små klunkar av
eoner”

Man vill ju bara läsa vidare, eller hur? Burton är även extremt skicklig på att balansera mellan vardagliga ting och storslagna vyer i äkta Tranströmer klass. När jag läser Variationer på imperfekt färdas jag från titlar som Jordens minnen, Indianska kalendrar och vidare mot Efter alfabetet, där Burton bland annat skriver:

”Efter alfabetet kan jag berätta
hela innehållet

I en komprimerad vidd
får långväga tankar slå sig ner,

alltför trötta för att med ens
förklara det hela”

Burtons poesi är både spännande och inspirerande. Jag känner mig lycklig över att ha fått ta del av hennes dikter som känns lite som ett storslaget fyrverkeri både i hjärna och hjärta.

Variationer på imperfekt är en diktsamling som jag rekommenderar varmt till alla lyrikintresserade. Maxbetyg och stående ovationer. Burton är definitivt en poet jag ska läsa mer av i framtiden.