Jag saknar telefonkiosker

en tid när människor

tog promenader med varandra

Jag saknar lugnet

bortom det uppkopplade bruset

Jag saknar handskrivna brev

och leenden på mina förbipasserande medmänniskor

Det är som om vi

har blivit främlingar för varandra

i jaken på att vara överallt hela tiden

och givetvis perfekta

enligt den nya tidens mått

Jag saknar elden

som brände ner allt tvivel

och alla framtidsdrömmar

som var fyllda med möjligheter

Fredagsångest deluxe

ett dystopiskt fyrverkeri

på min nerbrunna januarihimmel

(Nyskrivna rader 27.01.23. Bild från Pixabay)