Med rötter i punken och estradpoesin, släpper Sayam Chortip sin tredje diktsamling Sångerna som aldrig skrevs på Fri Press, som bland annat skriver följande om boken på sin hemsida:

”Den är här: diktsamlingen som föddes ur längtan och lusten – och kärleken till poesin. Den är sprungen ur pandemins lockdown där vi tvingades hålla tillbaka våra känslor. Det var en tid då vi skulle ge nästan vad som helst för en kram.”

Chortip har varit en obekant poet för mig fram till nu och det är med en stor nyfikenhet jag läste Sångerna som aldrig skrevs.

Mina första intryck av diktsamlingen i fråga är dels att det här känns som poesi som lämpar sig bäst för högläsning. Det finns en hel del upprepningar i dikterna som känns skrivna för att läsas högt. Det andra jag tänker kring boken är att de knappt fyrtio sidorna är både stillsamma och intensiva på samma gång. Chortip diktar en bit in i diktsamlingen:

”Mörker
Darkness
Mörker
Darkness
Det är icke ljuset som lyser
Mörk neon
Mörk blixt
Mörk poesi”

När jag läser Sångerns som aldrig skrevs, får jag följa diktjaget från filosofiska utflykter kring poesins struktur och vidare till tankar om musik och sång. Det är dock när poeten tar i från tårna och bränner på med mer dramatiska rader som jag kvicknar till ordentligt. Chortip diktar längre in i boken:

”Vad vill du framkalla
färger eller svartvita berättelser
Vilka toner använder du
När du komponerar det döda minnet

Kroppar eller andra motiv
mörkrum eller landskap
Landskap av drömmar”

Sångerna som aldrig skrevs är definitivt en trevlig diktsamling som skapar nyfikenhet om Chortips tidigare böcker och framtida diktande.