Matthis Kempe-Bergman är poet, doktor i idrottsvetenskap och aktuell med debuten Postsanning – en personlig, men vetenskapligt kopplad, uppgörelse med sanningsbegreppet. Nu pågår arbetet med två nya diktsamlingar.

Här berättar Matthis (född 1978 och som bor på Lidingö utanför Stockholm) lite om sin poesi och sina favoritpoeter, men även om vägen till skrivandet. I tjugoårsåldern spelade han professionell tennis, nu är han poet. Hur gick det till?

Hej på dig Matthis. Du har ju sysslat med en hel del annat innan du blev poet. Bland annat har du varit professionell tennisspelare. Hur långt var avståndet från det yrket till att bli poet?

– Haha, långt… idrott och idrottare är inte så närvarande i poesivärlden, tyvärr. Jag kommer visserligen från en konst- och kulturorienterad familj och har alltid värderat den dimensionen högt, men att det skulle bli poesi fanns inte på kartan när jag var yngre. Särskilt inte tennisåren. Jag målade när jag var liten och har alltid varit musikintresserad, men skrivandet och språkintresset kom rätt sent. Det var först när jag slutade spela som jag började röra mig åt det hållet.

Jag pluggade länge, statsvetenskap och idéhistoria, och senare gick jag en forskarutbildning och blev forskare och lärare i idrottsvetenskap (fokus genusstudier, idrottsledarskap och vetenskapsteori). Överlag blev jag mer och mer sugen på forskning, men också – parallellt – på konst och litteratur, och så småningom poesi. Som sagt, konst och kultur har alltid varit viktigt i min närhet. Kanske kommer jag närmare den delen ju äldre och mer rotad jag blir.

Men apropå elitidrott och tennis kontra poesi, det finns mycket som förenar också. Jag har ofta nytta av idrotten när jag jobbar märker jag. Tålamod, disciplin och träning är väl viktigt i båda sammanhangen, till exempel? Och författare – inte minst poeter? – måste väl precis som idrottare lära sig hantera misslyckanden av olika slag? Jag tänker på ekonomi, refuseringar och svårigheter med att nå genomslag, men också på makthierarkier, statusnormer och att få projekt i mål. Med mera. Lägg till våra ofta extra ömtåliga själar…?

Förra året släpptes din debutdiktsamling Postsanning. Vad betydde det för dig att få ut boken och vad kommer härnäst?

– Jag är glad för Postsanning. Jag har kämpat länge med projektet och hoppas att det rymmer delar som kan engagera och fästa. Ett huvudspår rör min väg in i forskaryrket och de filosofiska utmaningar – och den förvirring – jag tvingades möta på vägen dit.

Jag är alldeles för ambitiös och noggrann ibland, hur är det förenligt med ett just nu uppluckrat sanningsbegrepp och en komplex filosofisk samtidsdebatt (debatten om postmodernism och relativism kontra postpostmodernt tänkande, till exempel)? Vad upptäckte och lärde jag mig om sanning och vetande när jag blev forskare? Var landade jag: vad bottnar jag i numera, på andra sidan förvirringen?

De filosofiska aspekterna är en viktig del i boken, men de aktualiseras och får mening via olika vardagsnära ingångar, till exempel kärlek, identitet och politik.

Blandningen av vetenskap, filosofi och poesi i Postsanning kan vara lite knepig, men om man ger de enskilda dikterna en chans – de kan läsas var för sig – och samtidigt försöker se något av helheten och framåtrörelsen i samlingen, går det nog att få ut något spännande av läsningen.

Frågor om sanning och vetenskap är viktiga för många av oss just nu; kanske kan poesi vara ett bra, om än udda, verktyg för att närma sig området? I boken behandlas bland annat den till synes eviga spänningen mellan språk, natur och mening: Är ord alltid relativa i viss mån, vad kan vi luta oss mot då? Vad, vilka ord, kan vi bottna i – och utvecklas, förlora och bli fria genom?

I grunden av projektet finns högaktuell, men uråldrig, vetenskapsteori: Hur når vi kunskap om världen, och vilken roll kan och bör språket ha i processen?

Vad händer härnäst? Hösten 2023 kommer diktsamling två! Det blir kul. Allt har precis blivit klart. I jämförelse med förut rör det sig om poesi i striktare mening, men vissa kopplingar till Postsanning finns. Jag jobbar även med en tredje bok. Kanske blir det en trilogi till slut.

På mitt Instagram finns delar ur Postsanning publicerade, kika gärna in där. Där kommer också smakprov ur den nya diktsamlingen finnas så småningom.

Du diktar ju om stora frågor i livet som bland annat sanning och rörelse. Poesin måste ju vara det perfekta verktyget för att rannsaka och vända ut och in på såna ord?

– Jo, jag känner mig hemma med poesin, även i relation till de större frågorna. Vad är rätt och fel i en dikt? Vad är bra och dålig poesi? Vem har rätt att bestämma poetisk kvalitet – hur? Dåliga skrivdagar kan man trösta sig med de frågorna. Poesi kan vara musik, känsla, abstraktion och upplösning, men också ordning, struktur, vardag och mening. Eller nerver och kärlek. Eller filosofi. Och ibland allt på samma gång. Det är lyxigt, tycker jag. Jag vill förstås att mina texter ska rymma något värdefullt, och jag jobbar hårt, men jag oroar mig inte så mycket för att göra fel. Det är betydligt mer kontroll inblandat i vetenskapliga sammanhang, så klart.

Poeter som inspirerar ditt diktande? Både Frostenson och Tranströmer står ju nämnda på baksidan av bokpärmen till Postsanning, men även Joakim Berg från Kent. Känns det inte lite som att artister inte alltid når ut så långt med sin lyrik, för att musiken tar för mycket plats hos lyssnarna?

– Bra fråga. Ja, jo. I fallet med Jocke Berg och Kent är det så, tycker jag. Många av Kent-texterna har något alldeles extra, musiken borträknad. Men det kan nog vara tvärtom också, att texter får extra liv via musiken/artisten?

Spontant tänker jag på Py Bäckmans fina text till Stad i ljus som blivit så populär. Eller Öppna landskap. Musiklyrik är intressant överlag; människor skriver och tar sig an musiktexter på så olika sätt?

Poeter som inspirerat mig förutom Berg, Tranströmer och Frostenson? Spontant skulle jag säga tre: Öijer, Glück och Johan Jönsson. Öijer för det frigörande, politiska och bildrika. Glück för psykoanalysen, enkelheten och rytmen. Jönsson för humorn, råheten och flödet. Om jag nu ska ge mig på några slags förklaringar…

Nu är inte det poesi i första hand, men jag måste nämna Hans Gunnarsson också. Sveriges minst kända bästa författare. Men vad gäller inspirationskällorna, jag är färsk i branschen. Jag har mycket kvar att upptäcka!

Vilken tid diktar du bäst på dygnet och hur mycket tid lägger du ner på det?

– Jag hyr in mig på ett frilanskontor, så det är kontorstider som gäller. Normalt kör jag fem, sex timmar per dag plus långlunch och promenad eller liknande. Men – och det här känner nog många författare igen sig i – jag kan alltid få upp en tanke, bild eller känsla som jag måste dokumentera på något sätt.

Så jag vet inte, i någon mening är jag väl uppkopplad jämt. Ett par av mina dikter har blivit klara på tre minuter. Några har sin fästpunkt i stunder jag minst anat.

Avslutningsvis, hur är det med kunskaperna om finlandssvensk poesi? Ett av målen med den här sajten är ju att skriva ungefär lika mycket om finlandssvensk poesi och svensk poesi och de flesta jag intervjuar brukar inte komma undan från den här frågan.

– Jag berättade om intervjun för min mamma och hon påtalade mina finlandssvenska rötter – min mormors mamma var konstnär och född i Åbo (men var inte uppväxt där). Jag fastnade för Södergran tidigt, naturligtvis, har sett Tua Forsström live, och hade muminfamiljen som väggmålning när jag var liten. Finlandsvensk musiklyrik har jag en något närmare relation till, åtminstone nu i höst. De senaste veckorna har jag lyssnat på Vasas flora och fauna till exempel, inklusive den nya Viking Leonella – något av en pärla.

Jag får bli bättre på poesidelen framåt helt enkelt. Härom veckan såg jag en antologi om finlandssvensk poesi i flödet: Korsstygn, rastplats (redaktör Tatjana Brandt och en del av skriftserien Ariel Litterär kritik).