Det är alltid spännande att hitta en diktsamling som handlar om en plats där man själv bor. I detta fall på Brändö i Vasa, där även Keijo Winstén bott för länge sedan. Han skriver bland annat följande i förordet i Var enda vår:

”Dikterna i denna bok är skrivna efter minnen från decennier sedan. Jag lämnade hemtrakten Vasa Brändö fyrtiofem år sedan och flyttade till Sverige. Jag skriver, som jag alltid brukar, utifrån mina egna värderingar. Jag är varken historiker eller vetenskapsman. För att kunna vara helt ärligt gentemot mig själv är det viktigt att jag håller till mitt egen subjektiva synsätt.”

Jag hade aldrig hört talas om Winsténs poesi förren jag upptäckte Var enda vår på biblioteket förra veckan. Poeten i fråga har gett ut både finska och svenskaspråkiga diktsamlingar sen 2008 och jag ska intervjua Winstén framöver för att ta reda på mer om hans diktande.

Men nu till mina tankar om Var enda vår som är uppdelad i tre kapitel – Äppelträd, Mörkelse och Havet är varje morgon ny. Både en prolog och epilog får även plats bland sidorna som är fyllda av passionerad poesi till Brändö med omnejd.

Winstén diktar inledningsvis:

”Denna stads gator
är asfalterad, stenade torg,
blottades en gång i tiden
upp från havet.”

Som läsare till Var enda vår får jag följa med diktjaget genom dramatiska tider från förr och vidare till vackra barndomsminnen fram till nuet.

Jag försätter läsa och reser från Brändö sund till Klemetsö udde och vidare till bomullsfabriken som har tystnat och det känns som om poeten i fråga har lagt ner mycket hjärta i sin poesi. Winstén diktar vidare:

”Det är så lungt i Brändö
fåglarna tystnat,
tiden stannat.

Jag saknar inget mer
än lugnet och fred,
och sand och lera
mellan bara tår.”

Trots dessa stillsamma rader som jag citerat från Var enda vår, så finns en mer brutal verklighet skildrad i boken. Dikter om krig och svåra tider sveper in som en svart vind över det vackra österbottniska landskapet och ger mer djup åt helheten.

Var enda vår är en diktsamling som vill mycket och när den är som bäst når den fram långt.