Det har blivit dags att ta tidsmaskinen några decennium tillbaka i tiden och stifta bekantskap med Nelson Balls poesi från andra sidan atlanten.

Innan jag ger mina åsikter om boken, så ska vi se vad Trombone skriver om denna poet som hittills varit okänd för mig.

”Nelson Ball (1942–2019) var en kanadensisk poet, oberoende förläggare och bokhandlare inom raritetslitteratur. Ball gav under sin livstid ut ett stort antal titlar, mestadels mindre så kallade chapbooks. Idag anses Ball vara en av Kanadas mest ansedda och inflytelserika poeter utanför huvudfåran.

I samlingsvolymen 54 har Charlotte Jung och Eva Ribich gjort ett urval med Ball-dikter från 17 av hans verk. De har även översatt och skrivit förordet, vilket ger en mycket klargörande ingång till Balls estetik och författarskap. Dikterna är som oerhört koncentrerade snapshots – ofta bara på ett drygt tiotal ord – som med precision sätter fingret på verkligheten, tillvaron, existensen.”

Det låter som Mr.Ball var en riktigt intressant poet. Vi ska se om hans dikter håller samma kvalité som bokförlaget utlovar.

Jomenvisst, ni kan slappna av. Ball har total kontroll i sitt minimalistiska diktlandskap som jag är glad över att ha fått ta del av.

Jag läser dikten Huron Country: Solnedgång

”Marken

rör sig
långsamt

bort
från

solen”

När jag följer med diktjaget i samlingsvolymen 54, så uppenbarar sig en stillsam värld insvept i poesins mantel. Dikterna är vardagliga och enkla och skapar nån slags nyfikenhet hos mig. Jag läser vidare i Hösthimmel:

”Svalor
flyger

fram och tillbaka

som bindestreck

på grått papper

i väntan
på ord”

Det finns ett meditativt lugn i Balls poesi som känns behaglig. När jag läser hans dikter känns det lite som att ta semester och varva ner från 2022-stressen. Förordet av Jung och Ribich är välskrivet och ger en djupare inblick i Balls minimalistiska poesivärld.

Samlingsvolymen 54 från Nelson Ball är kort och gott en riktigt trevlig bekantskap.