Det har blivit dags att sätta tänderna i Där tåget lämnar havet av norska poeten Rune Christansen. Detta är alltså Christansens debutdiktsamling som är översatt till svenska av Jonas Rasmussen.

Så här skriver Trombone bland annat om boken på sin hemsida:

”Rune Christiansen (f.1963) är en av Norges mest kritikerrosade författare och poeter. Han har varit en litterär centralgestalt alltsedan debuten 1986 och har tilldelats ett flertal litterära priser, som t.ex. Doblougska priset av Svenska Akademien, Bragepriset och Gyldendalpriset. Där tåget lämnar havet är Christiansens svindlande debutdiktsamling från 1986.”

Min första tanke efter att börja läsa Där tåget lämnar havet är att här går det undan. Dikterna är framfusiga och kaxiga på ett snyggt sätt och att Christiansen bara var lite över tjugo år när han skrev denna bok imponerar.

Jag läser och Christiansen diktar inledningsvis i Klockan kommer nedför trappan:

”Vattnet smakar vete, sötpotatis,
René Chars poesi,
döden går hem och natten
glittrar som ett cirkustak

Minnet förlorade vi när
barkbåtarna drämde
i botten
som fjärilar”

Det är ett levande och passionerat diktspråk som klär Christiansens debut. Den intensiva ungdomen speglas genom lyrikens spegel och det är uppfriskande läsning jag tar del av. När jag läser Där tåget lämnar havet, så får jag följa med diktjaget från de eldsprutande dagarnas mun till en plats där Tuppen är röd och galen.

Där tåget lämnar havet är debut som heter duga och jag är väldigt tacksam över att diktsamlingen numera finns översatt till svenska. Om det finns nåt att klaga på så är det väl några melankoliska klicheér som pressas in i texterna, men hur mycket kan man kräva av en sådan ung poet som Christiansen var då han skrev denna diktsamling?

Jag läser vidare och Christiansen diktar i Ordens aska:

”Skuggor av utsträckta moln,
förhäxade av legender, himlen
ramlar ut ur himlen.

Språket är en lök som brinner,
ett foster i mirakelmagen, en miljon
stjärnor över kyrkogården”

Kort och gott. Där tåget lämnar havet är en vacker och vild debutsamling som definitivt stått emot tidens stormar och fortfarande känns fräsch trots sina decennier bakom sig.

…och att poeten i fråga citerar den finlandssvenska mästerpoeten Gunnar Björling i samband med dikten Lavendel ger ju automatiskt en extra stjärna till slutbetyget.