Göran Sonnevi har gett ut diktsamlingar sedan tidigt sextiotal och nu har det blivit dags för en splitterny diktsamling av poeten i fråga.

Bonniers skriver följande om boken på sin hemsida: ”Göran Sonnevis nya diktsamling är tillkommen under pandemins tid. Denna nya osäkerhet vävs in bland de motiv som fortsätter flöda genom hans poesi i ett oavbrutet prövande, ifrågasättande, förnimmande. Musiken, politiken, kärleken, och det egna åldrandet.”

Tidens och språkets ständiga förvandling, hoten mot demokratin. De uppmärksamma iakttagelserna av fåglar, fjärilar, växter. Samtalen med vännerna, levande och döda.”

För vem talar jag framtidens språk är en redig diktsamling på ca 250 sidor. Boken har en filosofisk ton och dikterna handlar mycket om jag och du insvepta i en värld som är ständigt närvarande.

Ganska brett upplägg med andra ord.

Sonnevi diktar om allt från att gå in i en liten blommas klocka där ingen stege behövs och några sidor senare om tomma ytor mellan väldigheterna.

För vem talar jag framtidens språk känns ganska tillbakalutad och boken är till en del uppdelad av dikter som speglar slutet på sextiotalet och sjuttiotalet som kontrast till 2020-talet.

Naturen är också närvarande i Sonnevis poesi som diktar:

”Där sorgmanteln
var, flyger
nu aurorafjärilen
med sina vitt och orange
lysande vingar”

När jag läser För vem talar jag framtidens språk får jag följa med diktjaget på en filosofisk resa med många frågetecken i taket. Det är en rätt stillsam resa i poesins landskap och även om funderingarna är många och åldrandet och sjukdomar (ink. döden och allt vad den kan innebära) finns i bakgrunden, så känns bokens helhet rätt vital.

Jag gillar upplägget med längre prosadoftande dikter som växer samman med kortare rader i boken. Det blir inte för mycket grädde på moset då så att säga, när Sonnevis längre rader kan bli rätt mastiga i denna bok.

Jag läser vidare och Sonnevi diktar:

”Jag känner inte nu längre
igen de döda.
De kommer till mig
med förändrande ansikten
Då förstår jag,
det är jag som förändrats
De ser på mig
med stränga och vänliga ögon
Det är ännu
inte för sent”

Den fråga – För vem talar jag framtidens språk som pryder diktsamlingens omslag, är kanske en av de lättare frågorna att besvara när det gäller diktsamlingens alla frågor och funderingar.

En sak är säker. Den här boken satte igång massa tankar hos mig som jag förmodligen inte blir av med i första taget och den poetiska inramningen till diktverket känns inspirerande och stundtals riktigt trevlig.