Hur står det till med livet och diktandet, nu när det gått fyra år sedan sist som jag intervjuade dig?

– Tiden går, eller den småspringer snarare, särskilt när man blir äldre och själv rör sig i makligare takt. Det mesta rullar väl ändå på ungefär som det gjorde för fyra år sedan.

Jag har gett ut tre böcker efter den förra intervjun, en av dem belönades med Runebergspriset, en fjärde som kommer ut i höst finns redan i tryck, och för tillfället jobbar jag med två till som också ska rymmas med i årets utgivning. Detta är en aktiv fas i skrivarlivet och detsamma gäller för förlagsverksamheten, och då avser jag Ellips som jag är med och driver; vi ger ut sju titlar i år, det är fler än någonsin.

Kulturellt, politiskt och historiskt är det en annan situation idag än det var 2018 (även om Trump förpestade medieflödet redan då), såväl samtiden som framtiden ter sig allt dystrare och det är svårt att inte påverkas av det här i vardagen och det vanliga livet.

Man kan också bli att fundera på litteraturens roll i detta dystopiska skede. Behövs den överhuvudtaget, förutom som underhållning? Romanen som konstnärligt relevant genre är död, brukar det hävdas (alla håller förvisso inte med).

Lyriken tassar på i sin marginal och suger den sista näringen ur sin traditionella status. Men vem tar riktigt dikt på allvar längre, förutom några obotliga och oförbätterliga excentriker? Kufar.

Litteraturkonsumenterna blir i allt högre grad lyssnare, ordet ”läsare” börjar kännas otillräckligt, och går över till de auditiva medierna, strömningstjänsterna, där den så kallade smala litteraturen sällan trivs eller efterfrågas.

Som författare och pappersbokförläggare får man fråga sig varför man håller på med det man gör. Svaret kan knappast bli annat än Beckettianskt, ”I can’t go on, I’ll go on.” Eventuellt har det alltid varit så, Beckett skrev detta 1953. Världen var hopplös då och är det alltjämt. Poesin är alltid fem före utplåning och redundans. I slutändan skriver man för att man av någon orsak behöver göra det, man bara måste.

Vad har du lärt dig av poesin under alla är du läst, skrivit och gett ut dina och andras böcker?

– Ja, vad lär man sig? Jag har lärt mig att man aldrig blir fullärd vare sig det gäller dikt eller något annat. Det man ackumulerar är inte nödvändigtvis bestående; om man slutar anstränga sig tappar man greppet – kunskaperna, insikterna och färdigheterna fossiliseras, förvittrar.

Jag har fått en klarare uppfattning om vilken sorts lyrik jag gillar och vilka varianter jag bryr mig mindre om. Jag har samtidigt lärt mig att det faktum att en dikt eller diktsamling inte talar till mig inte behöver betyda att den inte är bra. Att vara ett fan hör ungdomen till, brukar man säga om musik, när man blir äldre har man en annan relation till artisterna.

Där lite likadant med att vara förläggare, det handlar inte så mycket om att identifiera sig med texter som om att identifiera manus som har intressanta kvaliteter och se vad som kunde göras för att de ska bli ännu intressantare.

Jag har övat upp min känsla för språk och stil eftersom jag jobbar så intensivt med texter, som författare, redaktör och modersmålslärare, men också insett att jag, liksom de flesta, har gott om blinda fläckar. Inte minst har jag fattat att det är mycket mer givande och nyttigt att jobba för andra, med deras texter, än att grotta ner mig i mitt eget författarskap.

Hur mycket planerar du dina diktsamlingar i förväg och har du några ritualer kring ditt diktande?

– Mina diktsamlingar blir till i en mental verkstad, en flyghangar, eller är det en underjordisk silo, ett imaginärt utrymme som jag stegvis byggt upp ända sedan jag började skriva poesi.

Mycket av det som sker där tar hand om sig självt, jag vet inte alltid varifrån olika uppslag kommer och varför, men jag har lärt mig att känna igen frön och sporer som har groddbarhet och jag vet hur man kan bygga upp texter, komma vidare, förverkliga, genomföra.

Jag behöver input förstås, det får jag genom livet, och genom att läsa poesi, men för poeter är det viktigt, tror jag, att intressera sig för annat än skönlitteratur. En del av den planering jag utför är förstås medveten, men en stor del av arbetet sker i bakgrunden, maskinen surrar på så länge som det behövs och sedan klarnar bilden; jag vet vad jag vill göra.

Jag har stor respekt för de här processerna, det är nästan en sorts alkemi, eller det är i varje fall en metafor man kan använda, för det hela är undflyende och rätt underligt. Jag jobbar väldigt mycket med mina böcker, inte minst i slutskedet som alltid är pärs och kris, och sedan släpper jag dem helt och hållet.

När boken kommer från trycket brukar jag kolla att alla korrekturändringar har kommit med och att det inte finns defekter. Men efter det är det bara följande bok som gäller, den som ännu är oskriven. Och som avslutning ett citat av Father John Misty: ”Absolutely everyone is winging it.”

(Författarfoto: Niklas Sandström)