I Finland tar man poesin på allvar. Den 6:e juli har vi sedan 1998 diktens dag (Flaggdag) i De tusen sjöarnas land, som även går under namnet Eino Leino-dagen.

Det har blivit dags för undertecknad att rannsaka Helkasånger av Leino som räknas till det första stora diktverket i Finlands moderna poesi.

Första delen av Helkasånger skrevs 1903 och den andra samlingen som även ingår i boken kom tretton år sedan, dvs 1916. Den svenska översättningen som jag håller i min hand gavs ut 1963 och är tolkad av Th.Warburton.

Först och främst. Hur recenserar man poesi som är över hundra år gammal? Leino har blivit tolkad av bland annat den finska musikern Vesa-Matti Loiri och hans dikter känns minst sagt som en nationalskatt.

Om jag börjar med den första delen som skrevs av en ung (25 år) Leino som diktar inledningsvis i Ihalempi.

”Ihalempi, Solens dotter,
var sin moders väna lillmö,
milda ängmarkers smultron
mognat i Herrens hagar;
vandrade i vall en sommar,
kom en dag icke tillbaka.”

Vemodet och dramatiken tar direkt plats i Leinos poesi där jag som läsare får möta bland annat troll, svedjebonden och Rimfrostskägget.

Dikterna känns mer som prosapoesi är renodlad poesi och den ena berättelsen efter den andra avlöser varandra genom det finska versmåttet runometer (som bottnar i Kalevala). Poetiska sagor där gammalt möter ”nytt”, skulle jag nog på bästa sätt beskriva Leinos diktande.

Jag fortsätter läsa första delen av Helkasånger och passerar titlar på dikter som Det blå korset, Helige Göran och Den mörke sonen. Dikterna är laddade med dramatik och insvepta i ett romantiskt språk som är lätt att bländas av.

Det vore intressant att läsa en uppdaterad version av dessa dikter med ett modernt språk, än från 1963 där gammelsvenskan lever kvar i Leinos dikter. (En spontan tanke bara.)

Med stor nyfikenhet fortsätter jag min läsning av Helkasånger i den Andra samlingen som uppenbarar sig efter ca nittio sidor av spännande läsning.

Nu är alltså Leino äldre och det ska bli intressant att se hur hans diktande har mognat och förändrats under de tretton år som passerat sedan Första samlingen.

Dramatiken sätter igång direkt från den första dikten, där Leino diktar om Himlens Gamle Ensam-Födde som inte riktigt verkar vara överlycklig över sina människoskapelser i Den Gamles sång. Naturen verkar dock stå Den gamle närmare i hjärtat, vilket kan vara lätt att förstå med tanke på all galenskap mänskligheten hittat på genom tiderna.

Leino diktar vidare och intensivt om den vida rymdens vatten och människosjälen på ett allvarligt och skickligt sätt och jag börjar mer och mer förstå varför han har blivit så populär som han är.

Det han skrev om för över ett sekel sedan, har poeter skrivit om och om igen genom decennium efter decennium. Mer eller mindre samma huvudingredienser har uppenbarat sig inom poesins vandring genom tiden efter Leino, men med olika formler till och från.

Jag fastnar lite extra för den råa och oputsade ton som genomsyrar Leinos poesi, som känns okonstlad och som öppnar en port till den finska mytologin. I Frosten diktar han om den gråkalla gumman som uppfostrade krumbent folk. Leino diktar en bit in i dikten:

”Sällsamt vart den stam hon födde,
krumbent folket hon fostrade,
snett och valet, illa vulet,
surt i ögat, smått i själen,
avundsamt mot alla större,
övermodigt mot de smärre,
gramse på sina grannar,
lumpet, lytt och avogsinnat,
utan människornas glädje,
saknade solsken i livet”

Dom poetiska berättelserna i Helkasånger avlöser varandra, medan de fortfarande sitter ihop på något sätt och det känns inspirerande att ta del av Leinos lyrik.

Kanske känns själva dikthantverket mer mångfacetterat i den Andra samlingen, men känslan – En inblick i en urgammal och bortglömd tid som gör sig påmind genom poesins magi, tycker jag är densamma genom hela boken.

Jag avslutar den här recensionen med en av mina favoritdikter från Helkasånger vid namn Åskans fågel och irrblosset, där Leino diktar inledningsvis:

”Urtidsörnen under rymden
svävar vida, svävar tida,
stad för livet han letar sig
mellan vilda Lapplands fjällar.

Irrblosset i natten ensamt
flimrar, glimmar, fjärran skimrar,
slungar sin lysblåa fackla
till en ofärd åt färdemän.

Åskans fågel från sin fästning
ser en låga långt under sig,
samma blixt som han äger
i sitt eget bröst, det djärva.”

(Ps. Här finns en intressant och nyskriven text att läsa om Eino Leinos liv och diktande på Svenska Yle: https://svenska.yle.fi/a/7-1085618)