Sara Dahlin (född 1974) är uppvuxen i Skellefteå, men bor numera i Stockholm. Rinkside är hennes skönlitterära debut.

Tidigare har hon tillsammans med Johanna Lauri gett ut Det löser sig jämt – om föräldraledighet och jämställdhet i vardagen (2012). Sara jobbar även som utredare på sidan av sitt diktande.

Hej på dig Sara. Din debutdiktsamling Rinkside släpptes tidigare i år och där har ju lyckats bra med att kombinera hockey och moderskap. Vilka var de största utmaningarna i skrivandet av boken och vad är dina känslor om slutresultatet av den?

– Framför allt är jag förvånad över att det gick så lätt att skriva när jag väl bestämt mig för att det skulle vara hockey som var inramningen till berättelsen.

Största utmaningarna har varit att jag ofta är självkritisk medan jag skriver, så länge tänkte jag att det inte skulle bli någon bok alls. Men det blev det ju och det känns förstås jättekul.

Vad är poesi för dig?

– För mig är det framför allt en plats att vara på och ett tillstånd att vara i. Tror att jag ofta använder poesin för att försätta mig själv i olika sinnesstämningar.

När jag skrev Rinkside försökte jag läsa mycket vinterdikter, men jag lyssnade även på musik om snö och is som ett sätt att hitta in i berättelsen.

Diktsamlingar som du gärna läser om fler gånger?

– Egentligen läser jag all poesi jag kommer över. Min ingång till poesin kom genom klassiker som Stagnelius, Boye, Södergran, Ferlin osv. I tjugoårsåldern älskade jag att läsa verk av poeter som jag tyckte hade ett coolt uttryckssätt; Lukas Moodyson, Jenny Morelli och Pamela Jaskoviak. Deras dikter brukar jag
gå tillbaka till lite nu och då.

Om jag ska nämna någon mer samtida poet så får det blir Yahya Hassans debutdiktsamling med samma namn, den är fantastisk, framför allt hur han skildrar hur det är att leva med en våldsam förälder.

Under arbetet med Rinkside läste jag om en favorit; Marie Lundquists diktsamling Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Den känns sval och elegant och hon är inte heller rädd för att vara kortfattad och tät, det gillar jag.

Poesin lever ju så långt ut i marginalen av litteraturen och som poet är det ju ytterst få som får nån uppmärksamhet överhuvudtaget i media. Vad tänker du om den biten?

– Jag hade verkligen noll förväntningar, så hur Rinkside mottagits hittills är bara roligt. Det vore självklart kul om det fanns fler arenor för modern poesi och det är ju synd om poesin blir undanskuffad. Men jag tycker mig också se att poesin idag tar en tydligare plats tex i sociala medier än vad den får i bokhandeln eller i radio och tidningar.

Sist jag var in på Akademibokhandeln fanns det inte ens en hylla för lyrik. Det tycker jag är lite bakvänt. Jag undrar om intresset verkligen är så svalt?

Om man vill ha tillgång till lyrik så är mitt tips att följa lyrikkonton på Instagram och lyssna på poddar. För mig har bibliotek alltid varit de bästa källorna för att upptäcka poesin.

Blir det fler diktsamlingar efter Rinkside? Gav boken mersmak att dikta vidare?

– Ja absolut. Jag har precis skrivit klart en lyrisk berättelse om två siamesiska systrar. I höst kommer en antologi där jag medverkar med en text som har poetiska inslag. Om det är nån som är sugen på att skriva mer så är det jag, haha!

Vad har du fått för respons av hockeyfolk på din debutdiktsamling?

– Framför allt har jag fått fin feedback om att Rinkside känns autentisk och flera har undrat när jag själv slutade spela hockey. Brukar få förklara att boken inte är självbiografisk och att jag aldrig utövat sporten.

Avslutningsvis, har du några råd att ge till poeter som inte lyckas få ut sina debutdiktsamlingar pga det ena eller det andra?

– Det vimlar ju inte direkt av förlag som ger ut lyrik så det är väl ett ganska litet nålsöga till att börja med.

Jag tror att det är bra att identifiera vilka hinder man själv sätter upp som kan stå i vägen. Det är viktigt att förstå vad som händer i skrivandeprocessen och att skilja det från hinder i utgivningen.

Att gå skrivarkurs kan vara värdefullt. Det är ett sammanhang där du blir läst och får samtala om text med andra som har liknande behov.

Sen har jag märkt att det finns vissa skrivande människor som vägrar kompromissa, som inte vill göra strykningar. De har kanske en längre väg att vandra innan de blir utgivna.

Det är bra att vara nära texten medan den skrivs men nödvändigt att ha någon sorts distans till den sedan.

Att inte ge upp kanske är det viktigaste. Den som fortsätter skriva trots tvivel och refuseringar kommer nog lyckas tillslut. Det kan åtminstone vara bra för självförtroendet att tänka så.

(Författarfoto: Daniel Söderberg)