Oj, vilken poetisk pärla den här färgstarka diktsamlingen är! Ungefär så tänkte jag efter att ha lagt undan Den dyrbaraste färgen från min granskande blick och funderat på vad mina första intryck av boken i fråga var.

Så här skriver förlaget Black Island Books om boken på sin hemsida:

”Vems blick är först, präglad på nödmynt
av koppar genom väntande dagar?
Meester Rembrandt, sa jag.

Marie Tonkin diktar en dialog mellan Hendrickje Stoffels och Rembrandt van Rijn, färgad av Amsterdams 1600-talsmiljö.”

Och vilken resa man som läsare får ta del av i denna poetiskt färgade dialog som smyckar bokens ca femtio sidor. Språket är ljuvligt och känns som klippt och skuren från en bortglömd och spännande tid bortom allt vad sociala medier heter. Det känns som personerna i boken verkligen talar till varandra och man får följa deras inre tankar. Tonkin diktar liv i Rembrandts tankar:

”Mina händer brinner, duken svettas av lågorna.
Motiven lämnar mig inte i fred.
Jag når en plats där jag stillnar,
som när säden tystnar i en kvarn
och slutar spilla: Räcker min hängivenhet?”

Och vidare några sidor senare genom Hendrickje:

”Höstlöven driver längs Amsterdams kanaler,
handelsmännen bjuder ut kryddor och tobak.
Jag köper en påse mjöl. Du, i den antika
manteln, använder tummen och palettkniven,
eftersom handen och och insikten har blivit ett.”

Jag måste säga att jag älskar språket i den här diktsamlingen. Det är så uppfriskande att läsa sån välskriven och romantisk prosadoftande poesi som Den dyrbaraste färgen är. Det känns som om boken talar till mig på fler nivåer genom själva dialogerna, omgivningen och någonting djupare än det. Det här är en bok som jag sent kommer glömma.

Jag fortsätter läsa och Tonkin diktar vidare som Rembrandt:

”Liv eller öde? Vi väljer vårt liv,
en mast bland de andra vid kajen,
men en dag har tidvattnet ändrat ställningarna.

Det dras inga guldtrådar i någon gloria.
Jag plockar bort varje spår
av Babelstorn i mina skisser”.

En författare som jag skulle kunna jämnföra Tonkins språkdräkt med är Michael Economou. Båda har ofta ett väldigt romantiskt och levande språk i sin poesi och han var den första som jag drog paralleller till efter att ha läst ut Den dyrbaste färgen.

Jag har inte så mycket mer att säga att mycket bättre än så här blir inte svensk poesi 2022.

Grattis Marie Tonkin för fem gnistrande stjärnor för Den dyrbaste färgen – eller vad Hendrickje sa till Rembrandt.