Marie Tonkin (född 1983) utkom i vår med sin fjärde diktsamling Den dyrbaraste färgen eller Vad Hendrickje sa till Rembrandt och har även översatt poesi. Marie är bosatt i Tyresö utanför Stockholm.

Hej på dig Marie. Du är aktuell med två böcker på senare tid: Den dyrbaraste färgen eller Vad Hendrickje sa till Rembrandt (Black Island Books) och med Pärlor ur min krona, ett urval dikter av Else Lasker-Schüler i tolkning från tyska (Lejd). Hur kom det sig att dessa böcker kom ut väldigt nära varann tidsmässigt och kan du berätta lite om dina känslor kring dem nu när de finns ute på marknaden?

– Min egen diktsamling skrev jag på innan tolkningarna, som jag arbetade med under några intensiva höst- och vintermånader 2020/2021. Förlagsprocesser har gjort att de råkat komma ut samtidigt.

Jag är glad att Lasker-Schüler, som ju ofta talar ur en tid av krig, utkom just tidig vår. Det finns mitt i sönderslitenheten ett hopp om försoning i flera av hennes dikter. Och i hennes exil på 1940-talet blir själva dikten – och dramat – ännu tydligare en yttersta fästpunkt. Nu fokuserar jag på andra projekt.

Den dyrbaraste färgen… är ju en rätt speciell diktsamling när det gäller temat. Hur kom du på idén till boken?

– Rembrandts konst drabbade mig tidigt i livet, laddad genom sitt mörkerspel och allt som lämnats osagt i hans bilder. Hans konstnärliga val gick ofta på tvärs mot hans samtid, vilket väcker frågor om syfte och mod. Ramberättelsen i min diktsvit, om Rembrandt och partnern Hendrickje, bär i sig många trådar.
De var en konstellation som möjliggjorde hans konst rent praktiskt.

Samtidigt tror jag hon är en av nycklarna till att förstå Rembrandt och de etiska dilemman han återkom till; om ansvar och skuld, om val och frihet och om att få smutsiga händer även om man handlar av kärlek. Rembrandts komplexitet och hans öppna dörrar och fönster mot existensen ger alternativ till moralisk
trångsynthet och platthet i samtiden.

Hans konst nådde mig som en befrielse. Livet är abnormt, säger poeten Regina Derieva i en dikt – ändå har vi ”stjärnor i ögonen”.

Sen det här med tysk poesi. Vad föll du för när det gäller Else Lasker-Schülers dikter som du översatt och tolkat från tyska?

– Lasker-Schüler har en vital och samtidigt kompromisslös syn på poetens uppgift och fullföljde den med total konsekvens i sitt eget liv, tvärsigenom den turbulens hon genomlevde, med två skilsmässor, två världskrig, fattigdom, sonens död.

Hennes dikter bärs av vision och direkthet. Bilderna är ofta oväntade och biografiskt förankrade, men går ändå till mötes. Så har tyskan också en klang liknande svenskans, som gör den musikaliskt lockande att tolka när det gäller lyrik.

Vad fick dig att börja skriva poesi och vad är din drivkraft i diktandet? 

– Mina första dikthäften skrev jag i nioårsåldern. Då hade jag redan skrivit ett par år. Det var det poetiska uttrycket som sökte mig snarare än att jag fann en form, och jag upptäckte det som en oväntad sfär, för jag minns få tidiga intryck av lyrik. Men jag följde ett anrop.

Har du några ritualer kring ditt diktande

– Nej, inte alls. Men mitt förhållande till mitt skrivbord är tsvetajevskt.

Poeter som inspirerar dig och diktsamlingar som du kan läsa om fler gånger utan att tröttna på dem?

– Alda Merini, Jelena Schwartz, Nuala Ní Dhomhnaill, Kristiina Ehin. Det händer att jag läser om Gunnar Ekelöfs Dīwāntrilogi.

Och min sista fråga till dig. Finsk poesi, har du läst någon sådan och vad är du dina intryck av den isåfall?

– Jag har inte läst finsk poesi. Tråkigt att säga!

(Foto: Kristina Aspén)