”Ibland flöt gäddskallar iland
bredvid bryggan. Urgröpta och slipade
låg de vita i handen. Somliga
så sköra att enbart sand
återstod sedan de gungats mot
insjöstenarna.”

Så börjar Peter Nybergs diktsamling Ett innerligt sätt att förintas och det är med spänning som jag fortsätter läsa genom diktsamlingen (som är en boksplit med debutanten Camilla Mollung).

Vilka är då mina förstå intryck efter att ha läst ut boken? Melankolisk prosapoesi skriven med närvaro och precision. Ett ifrågasättande diktjag som rör sig genom tid och rum. Genomarbetade rader som vill säga mycket.

Jag läser vidare och Nyberg diktar:

”Jag längtar efter att sitta på tåg
ensam bland främlingar i en värld
som inte sträcker sig längre än mitt huvud.”

Jag känner mig faktiskt ganska utmattad efter att ha läst Ett innerligt sätt att förintas. Nyberg skriver komprimerat och intensivt och tillsammans med diktjagets poetiska promenader, rör jag mig spöklikt genom livets rymd där poeten bland annat pendlar mellan ifrågasättande av djupare frågor och vidare mot mänsklighetens mindre attraktiva sidor.

Poesi tar ofta tid att landa i tack vare sitt djup och sin bredd och Nybergs lyrik är inget undantag. Det är mycket som poeten får sagt i Ett innerligt sätt att förintas och trots att poesin i sig själv inte är så komplicerad är helheten i boken ett konststycke i sig själv.

Rätt fascinerande hur mkt som kan bli sagt på ynka femtio sidor, när orden ramlar ni i varandra och förvandlas till poesi.

Ett innerligt sätt att förintas känns även till och från filosofisk. Eller drömmande. Eller både och – inslaget i poesins gnistrande band.