Det har blivit dags för mig att recensera Helena Bobergs senaste diktsamling Röd melankoli, men först ska vi se vad Norstedts skriver om boken:

”Röd melankoli är en poesisamling där cellerna och bilderna muterar. Tumörerna gnistrar som stjärnor alltmedan diktjaget kämpar för att behålla kontakten med världen och med kroppen. Här skiktas journaler med drömmar, medicinsk idéhistoria med vardagsobservationer. Dikterna rör sig i cirklar, vågor, strömmar, och belyser olika aspekter av vad det innebär att vara sjuk: existentiellt och i ett samhälle.”

Det här var då en uppiggande och fruktansvärd diktsamling på samma gång. Likt en ninja rör sig Boberg smidigt genom lyrikens landskap och attackerar diktsamlingen med sin brutala poesi. När jag läser Röd melankoli känns det som om poeten slåss mot sidorna med både kaststjärnor och svärd och skriver in sin seger med lyrikens klinga.

Boberg diktar några sidor in i boken:

”Jagfunktionen/osjälvständig i detta drama/varför tala om funktion/som om jag/med språk/kunde kontrollera/dessa viskande kristallsporer/mytologiska stalaktiter/utan uppsåt/eller antropomorfa egenskaper”

När jag läser Röd melankoli kastar jag in mig i en strid mellan sjukdom och kropp, men även på ett djupare plan sett ur ett större perspektiv. Det känns som att vara åskådare till ett ett grymt livsdrama som kastar sina skuggor genom tid och rum.

Jag läser vidare och Boberg diktar:

”Sammetshud/bortskämt rosa/smyckeshölje kring iskalla klarceller/diamantcancergrus/spår av stjärngift/upptaget av en febril metrisk aktivitet”

Det är med skärpa och finess som Boberg diktar vackert om hemska saker och jag blir imponerad över diktsamlingens bredd och djup.

Det här är en diktsamling som jag inte kunde lägga från mig innan jag läste ut den. Jag vill bara färdas djupare in i den röda melankolin som genom poesins magi reflekterar naturen och medicinens roll för människan.

Röd melankoli är välskriven poesi som träffar rakt i hjärna och hjärta. Diktsamlingen både smärtar och inspirerar på samma gång.

Men är inte så livet också till en stor del? Att vi ser klarare efter svåra perioder som för stunden tycks rasera våra liv, men som i själva verket kanske bara bygger upp oss ännu mer?

Hursomhelst, Röd melankoli är en ruskigt bra diktsamling som nosar på maxbetyg.