För fyra decennier släpptes Om-famningen av Agneta Ara och nu ska vi se om boken håller tidens test?

Till att börja med var Helsingforspoeten Agneta Ara (Född 1945) rätt lovordad ang tidigare diktsamlingar. Sven Willner skrev bland annat om Ara i Västra Nyland: ”en diktare att räkna med på allvar. En av de utvalda”.

Ara hade alltså gett ut tre diktsamlingar innan Om-famningen sedan debuten Det är redan en annan dag (1975) samt radiopjäsen Fjäril av järn 1978.

Men nu är det alltså Om-famningen som jag har läst och ska skriva om här.

Efter dedikationen till Nisse i bokens början öppnar sig första kapitlet vid namn Sånger och här diktar Ara om vilka sånger hon ska sjunga nu då isen drar genom oss och vidare över de gapande kistornas hunger. Jodå, dramatiken och vemodet finns med från första början i Om-famningen som fångar ett tema som varit lika populärt förr som nu: Att hitta rätt i kärleken.

Efter Sånger kommer kapitlet Dikter före verkligheten. Här speglas en förvivlad glädje i en myriad av känslostormar. Diktjaget vill säga mycket och desto längre raderna blir i dikterna, desto djupare går hon ut på poesins hav (Utan att sjunka, tack och lov!).

I tredje kapitlet som heter samma sak som titeln på boken blir diktjaget gravid och lycklig. Allt tycks vara frid och fröjd tills fjärde kapitlet vid namn Verkligheten börjar. Det efterlängtade barnet har då fötts och efter mycket drama och glädje kommer vardagen smygande och Ara diktar:

”Värden rinner.
Det rinner mjölk från brösten
Det rinner tårar nerför kinderna
Det rinner blod mellan benen

Och jag undrar varför detta är en värld
dit män inte har tillträde
och varför så många gynekologer
är män.”

Nog måste jag medge att Om-famningen är en rätt charmig diktsamling som handlar om livet innan och efter ett barns födelse, sett ur en kvinnas perspektiv. Det finns en varm ton i boken som jag uppskattar och fast poesin i sig själv inte så koncentrerad som jag ibland önskar, så håller ändå Om-famningen tidens test och funkar lika bra 2022 som 1982. (En trea i betyg.)