Charlotte Jung är poet, dramatiker och psykolog, bosatt i Chicago och Roslagen. Hon debuterade 2019 med diktsamlingen C och har sedan dess publicerat ett antal chapbooks i internationella sammanhang. I höst utkom hennes senaste titel A B C D E i Trombones skriftserie Svavel.

Se gärna http://www.charlottejungwriter.com för mer information om Charlotte och hennes skrivande.

Hej på dig Charlotte. Hur lever livet med dig?

– Tack som frågar. Jag lyckades tyvärr inte ducka det här märkliga viruset och är en av dem som utvecklade långvariga symtom. Det blir tack och lov bättre och bättre, och nu senaste månaderna har livet börjat bli lite mer som vanligt.

Vari ligger skönheten i minimalismen och hur blev det så att det blev din grej inom diktandet?

– Jag kom stegvis in i minimalismen. Från början bestod mina texter av korta meningar, eller enstaka ord, men vart eftersom skrivandet utvecklades blev texterna allt mer koncentrerade, och det grafiska kom till som en central del.

Jag har alltid varit fascinerad av dubbelheten kring den vita sidan. Hur den å ena sidan ger plats och livger texten, å andra sidan utgör ett slags konstant hot mot textens vara. Ju mer minimalistisk form desto närmre kom jag den latenta laddningen.

Min vision från början var att kommunicera med en direkthet mot känslan, försöka komma bortom tid och struktur, och det visade sig förutsätta en minimalistisk form. Där ligger också skönheten i minimalismen för mig, det omedelbara i tilltalet och det ibland nästan magiska i hur det grafiska uttrycket kan ladda och ytterligare förlösa texten.

Din förra diktsamling C knockade mig ju rätt rejält och nu är du tillbaka med dikthäftet A B C D E på Trombone. Det fascinerar mig hur du använder dig av en konstnärlig layout och lyckas få så mycket sagt genom så få ord. Varför sysslar inte fler poeter med sånt här tror du? Att de tänker förbi standardtänket ang det poetiska upplägget layoutmässigt?

– Svårt att svara på, men i grunden handlar det nog om olika visioner. För mig räckte inte språket och orden. Jag upplever också språket som svekfullt i grunden. En visuell poesi kan både lyfta fram den dimensionen och skapa ett annat, djupare och på flera sätt sannare språk.

Visuell poesi är relativt välrepresenterad i andra länder, framförallt i Kanada och Kontinentaleuropa. Det här var jag omedveten om till en början, men nu har jag kommit in i en värld full av poeter med liknande projekt. Det är framförallt en tonvikt på det visuella uttrycket vi delar, den extremt minimalistiska formen som jag arbetar med är jag relativt ensam om.

Hur skulle du beskriva din senaste diktsamling som aldrig läst poesi?

– Christer Boberg skrev en fin baksidestext på A B C D E så jag skulle kunna citera den. Men med egna ord skulle jag säga att det är en hyperkoncentrerad minimalistisk text som arbetar både språkligt och grafiskt.

Tomhet, befruktning, liv och frigörelse är bokens teman, och här finns också en bakomliggande våldsamhet.

Hur är det då med läsande av poesi? Är du en storkonsument av lyrik och vilka boktitlar förgyller din bokhylla?

– Jag läste mycket lyrik framförallt i början av mitt skrivande. Tonsäkerheten hos Katarina Frostenson, Agneta Enckell och Susan Howe var viktiga stämgafflar rent språkligt. Aram Saroyan med sin extremt minimalistiska coffee coffee coffee var också viktig och bekräftade min vision kring vad lyrik kan vara.

Eftersom jag också skriver dramatik står det en del pjäser i bokhyllan, där Beckett, Churchill och Gombrowicz har varit viktiga influenser.

Du bor ju tydligen både i Chicago och i Stockholms skärgård. Inspirerar bägge platserna lika mkt till diktande?

– Ja, jag pendlar mellan Chicago och Roslagen. Båda platserna är viktiga och inspirerande för skrivandet, men på olika sätt. När jag är på landet är det lyriken som drar mest och i Chicago blir det mer dramatikskrivande. Varför det är så vet jag faktiskt inte, men det är tursamt och har blivit en väldigt bra balans.

Hur är det med Finland då? Har du varit här någon gång och vad tycker du om utbudet av poesi härifrån?

– Jag har varit i Helsingfors flera gånger, där Kiasma tillhör ett favoritmuseum, men skulle gärna besöka Österbotten någon gång, där jag har rötter på min farmors sida.

Utbudet av den finlandssvenska poesin är otroligt bra. Det är fascinerande hur en så liten befolkningsgrupp kan producera så mycket bra poesi. Två av mina favoritpoeter, Agneta Enckell och Eva-Stina Byggmästar, finns med bland dem.

(Författarporträtt: Eva Ribich)