”Kamplusten paras med en sorts mild sorg. I denna egensinniga diktsamling av Johan Schöblom. En serie av flödande andetag i väntan på apokalypsen, och en dröm om att avvärja den. Ett skavt, fuktskadat, halvt komposterat – men likväl glödande – vykort. En surrealistisk elegi över ett trasigt jordklot och dess invånare”.

Så står det bland annat på baksidan av bokpärmen till Den fula ballongen av Johan Schöblom som jag ska recensera just nu.

I Den fula ballongen av Johan Schöblom händer det så det mycket att jag inte hänger med ibland. Det är intesiva rader som letar sig fram över sidorna och som har en ton av uppgivenhet över sig. Det känns väldigt mycket dagbok över Den fula ballongen (på gott och ont).

Inledningsvis diktar Schöblom:

”Att gräva en liten grop
strax under
nyckelbenet
hitta ett sprucket nötskal
ur mitt vänstra öga
växer en Hassel

från grenarna faller ett plastregn
under håller jag en fjärilshåv
jag dricker te
och lyssnar på kvällsekot”

När jag läser Den fula ballongen beger jag mig på en poetisk resa där jag både möter treögda tandvalar och en rymdsond som ska nå Mars. Fantasin är det då ingen brist på i Schöbloms diktande.

Det är bara att det blir för splittrat och för mycket ibland för min smak. Efter att ha läst ut boken två gånger känns det som jag knappt kommer ihåg vad den handlade om efteråt. Det känns även lite som om poeten ibland försöker förklara dikterna än att låta dikterna förklara sig själva. Om ni förstår vad jag menar.

Jag läser vidare en bit in i boken där Schöblom diktar:

”släpa ett blått badkar genom byn
fyllt med uppblåsbara ballonger
och taggtråd inuti isblock
men det är bara början
allt är bara en fortsättning
och en början
alla tider har kallats Denna tid av förändring
men vad är det som förändrats?

någonstans har jag läst att
motsatsen till kärlek
inte är hat
utan likgiltighet”

Såna här rader uppfattar jag som Schöbloms mer fokuserade och inspirerande diktrader. Passionen för att dikta finns ju ändå helt klart i Den fula ballongen och jag är övertygad om att Schöblom kommer dikta länge till.

Den största behållning jag fått efter att ha läst ut Den fula ballongen är nog att jag än en gång inser storheten i poesin som ett verktyg där allting är möjligt och att bara fantasin sätter poetens gränser.