Ofta när jag läser poesi är jag rätt ivirig att hitta diktsamlingens kärna. Vad vill poeten få sagt? Är det någonting konkret eller någonting mer djupt och mångfacetterat?

När det gäller Genealogi av Helena Lie så finns det nog en hel bottnar i dikterna, men ändå en rätt tydlig helhet – släktarvet och hur det formar vår framtid och vad vi kan eller inte kan göra åt det.

Så här skriver Pequod Press om Genealogi:

”Helena Lies debutdiktsamling är en berättelse om arv, trauma, våld, sorg. När det genetiska arvet används som tröst och förklaring inför ett våld man själv åsamkats, kan det samtidigt vändas till en krampaktig insikt om det egna arvets obönhörlighet. Eller finns det en väg ut ur denna förtvivlade determinism?”

Spontant: Jo, nog är det här en tung diktsamling som känns lite som ett sjunkande ankare i människans biologiska system. Men ändå uppfriskande och tankeväckande på samma gång. Lie är rätt brutal i sitt språk när hon behandlar ursprunget och hur vi vandrar vidare genom det. Jag läser och Lie diktar inledningsvis på sidan 10:

”ett ensligt vatten/längs spårstigen/en särskild liten stig i/den ursinniga märgen/genealogin bultar i oss”

När jag läser Genealogi så vandrar jag i ett landskap av nässelnätter, en oförhandlingsbar skrift i skrifen till en plats där systemet skär sig itu som skenande bilder. Diktjaget kämpar frebrilt med att göra sig fri sitt urprung som är ständigt hack i häl.

Lie diktar vidare:

”En framdrömd öm näckrosplats.

Vad lik du är säger de. Blad efter blad att bläddra.

Jag rensar ut redet.”

Jag gillar den här boken. Det är en tankeväckande diktsamling där poesin i sig själv håller en hög kvalité. Och finns det något svar på frågan som ställs i förlagets presentation av Genealogi – Dvs om det finns en väg ut ur denna förvivlade determinism? Det får ni tar reda på genom att läsa boken…

En fyra i betyg (av fem möjliga).