Jag hade nästan glömt bort hur det känns att läsa ångestfri poesi, men det ändrade Vajar i valstakt av Bo Isomaa på…

Inledningsvis skriver Isomaa: ”Boken du håller i din hand är ett resultat av många vandringar i mina tassemarker tillsammans med labradorfröken Lucie och min kamera. Bilderna är fotograferade längs havsstränderna i Jakobstadsnejden och ute på holmarna i yttre skärgården.”

Vajar i valstakt är uppdelad i fyra kapitel – vintern, våren, sommaren och hösten och Isomaa blandar naturromantiska fotografier med lättsam haikudikt. Jag läser några sidor in i boken:

”Isvägen mot havet
seglarens frusna kölvatten
duvblått, blott för mig”

En dikt som ramas in av en panorama bild över just ett isat hav med en liten vit-orange fyr i bakgrunden och jag läser vidare några sidor längre fram där Isomaa diktar:

”Svanen återvänder
lika säkert som ljuset
segern är vår”

Det finns en uppriktig enkelhet som jag uppskattar i Vajar i valstakt. Haikudikterna är stillsamma och fotografierna håller samma kvalité som poesin.

Helhetsintrycket blir ett vackert diktverk som fångar Isomaas kärlek till naturen och jag blir återigen påmind om en av orsakerna varför jag flyttade upp till Österbotten för ca fem år sedan – för den storslagna naturen. För dom friska havsvindarna och skogen som finns överallt.

Att läsa Vajar i valstakt är som att zooma in skönheten i den Österbottniska naturen. I denna diktsamling finns inte den minsta gnutta av ångest, melankoli eller vemod och det passar perfekt som läsupplevese i motsats till dom flesta melankoliska diktsamlingar som fortfarande väntar på att bli recenserade av mig.

Jag avslutar den här recensionen med en av mina favoritdikter från Vajar i valstakt:

”I spindlarnas skog
bland rönnbär och dimslöjor
tappar jag tråden”