Det första jag tänker på efter att ha läst ut Kramabstinens – Skramlad scenpoesi av Louise Halvardsson är att det finns väldigt mycket hjärta och passion i den här diktsamlingen.

Det finns ett behagligt maniskt driv genom de punkdoftande texterna som förgyller bokens sidor och som läsare dras jag fort med i Halvardssons diktuniversum som glittrar av milt kaos.

Jag läser början på dikten Efter din död, där Halvardsson diktar:

”Hos frisören uppfinner jag en ny frisyr
klipper bara var tredje topp
blir ojämn och vacker
i min sorg

Hos tandläkaren pillar jag ut tänderna
radar upp dom på stolen
och ber hygienisten
att tyda mina drömmar”

Halvarssons dikter är till och från i längre format och verkar passa bra för uppläsning. Det finns en glöd och kaxighet bakom orden, men mest finns nog ändå kärleken till poesin där som genonsyrar hela boken.

Kramabstinens känns som äkta vara bortom den plastic fantastic värld som dränker oss med så mycket yta att knappt någonting (i bästa fallet) finns kvar därinuti. Jag läser vidare och citerar de inledande raderna i Revolutionen före döden, där Halvardsson diktar:

”Jag ska bara läsa ut
sista delen av Knausgårds kamp
se alla avsnitt av Skam
klippa håret och avskaffa
allt lönearbete

införa en bas
för alla människor att stå på
dela på skitjobben
så dom blir mindre skitiga

sen kan jag vila i frid
under marken
och skratta åt er som trampar omkring
ovanpå mig
skratta så högt att gräset vajar
och jorden gungar”

Nog vill Halvardsson mycket i sin poesi och för det mesta lyckas hon framföra sina budskap på ett intensivt och charmigt sätt. För min egen del som lyssande mycket på punk i forna tider, så finns den spontana urkraft som jag uppskattade i musikgenren helt klart manifesterad i Kramabstinens.

Jag tror jag blev lite nostalgisk av den här boken och ska nog lyssna lite på Ebba Grön och Bad religion ikväll… Kramabsintens – Skramlad scenpoesi är en punkpärla i poesiformat och det vore riktigt trevligt att få höra dikter från den här boken bli upplästa av Halvardsson på en scen.