Det har blivit dags för mig att bege mig till fjälls i sällskap med Roger Melins diktsamling Staika. Men innan jag ska ge er några väl valdra ord om Staika, så ska vi se vad Black Island Books skriver om boken på sin hemsida:

”Synerna och andra dikter i Roger Melins nya diktsamling Staika för fram ett spektrum med aspekter på både natur och kultur. Till synes alldagligt attackerar Melin samtiden och säger att innehållet i dikten är på plats där det händer. Han har blivit mer politisk på senare tid, kvar är naturådran och diktandet – en respekterad underavdelning till det större gåendet.

Författarens åttonde diktsamling”

Mitt första intryck efter att ha bekantat mig med Staika att boken innehåller vackert skriven poesi där naturen är den centrala platsen. Melin diktar stillsamt och trots den lugna ytan som sträcker ut sig över sidorna, så finns det mkt i rörelse under ytan. Jag läser dikten med samma titel som boken, där Melin diktar en bit in i dikten:

”Då allt är utslätat och dolt av snö,
halvsover befolkningen på en stol,
med filt över lår och knän.
Utanför, på allt det vindpinande
vandrar kilometerlånga
blockhav på egen hand,
släpper loss stegen
med starrmyr
och kärr.”

Utblommad kvanne ser bakåt i tiden,
nu, när Staika är dolt av moln,
reser sig stenar upp för att se.”

När jag läser dikterna i Staika så känns det som att titta på en panoramavy, där den mäktiga naturen speglas genom människa, Gud och en stänk politik. Det är finns en berättande röst bakom Staika som känns närvarande och inspirerande.

Jag kan känna dofterna av fjällbjörkar och friska vindar, medan jag färdas med diktjaget från Tarraure till Vastenjaure och vidare till ”Lugnet, säg landskapssynerna, de egna, rycks inte med av undergångstonerna utan sjunger som en koltrast”.

Melin blickar även ut över vårt tragiska konsumtionssamhälle och skriver om krig i ett land långt borta. Men mest av allt finns det mycket värme till naturen i Staike. Ett kärleksbrev till vår moder jord som mänskligheten förstör på alla tänkbara sätt.

Avslutningsvis citerar jag början på dikten ”Den gnistrande sfären” i den här recensionen:

”Jag, du
i sydlig riktning
med stjärnmusik,

ett stulet ord
som har med sig ljuset
som sänds ut.

Torrlagda ytor
är ett öppnat sår,

jag glömmer inte
vad som har hänt med det
som forslats bort.”