Bokförlaget Smockadoll skriver följande om ”Stängningsdags i mindre tätort: ”Detta är en diktsvit från den lilla orten. Om arga unga män och smuggelöl. Om en rastlös kvinna på vandring med rullator i gryningen.”

Om författaren till boken skriver de:  ”Emma Eriksson Olsson är född 1980 och bosatt i Dalby. Detta är hennes debut.”

Minsann. Det var då den kortaste presentation av både bok och författare som jag läst som skapar en nyfikenhet om vilka diktäventyr som gömmer sig i den lilla gula boken framför mig.

Det ska jag ta reda på efter jag sett ett avsnitt till av Dark på Netflix…ja, det är en av orsakerna till att recensionerna har minskat här på senaste tiden. Jag är lite fast i en tysk serie om tidsresande. Mycket intressant må jag säga.

(Pausmusik)

Nåväl, nu är jag tillbaka från Netflixdramatiken och det är fredagmorgon och jag har läst ut ”Stängningsdags i mindre tätort” och måste säga att det här är en rätt bra liten bok. Olsson skriver passionerat om ett samhälle som rinner ut ur sig själv. Om en plats utanför platsen, där människorna faller allt mer bort från varandra och lever i fejkvärldar. Olsson diktar och jag läser:

”De säger:
vi bor nära naturen här

men det var längesedan nu
vi hörde fjärilar slå

i de tysta husen

vi vandrar och handlar
simmar och syr
tänker på andra
men säger rätt namn

ibland har livet bara så tunna band

de säger:
det är så lungt och trevligt här
jag säger:
det är länge sedan nu
vi slutade lyssna på skriken”

och jag läser vidare på nästa sida:

”detaljplan i all ära,
men det är en viss risk
att husen vi byggde blev en mur”

Jodå, det finns en passionerad berättarröst i diktjaget som tar en melankolisk promenad genom bokens 50 sidor, där människors halvhjärtade försök att vara medmänniskor, visar en sorgligare verklighet.

Det känns som allting mer eller mindre raserar genom boken, där även minnena om en bättre tid i det förflutans spegel är trasiga och tycks skada diktjaget mer än att hela det. Olsson diktar vidare:

”Skåne, Skåne jag brukade älska dina landskap
hur vandrar jag här nu?”

Inte ens det vackra landskapet skänker tröst till diktjaget som fallit ner i ångestens svarta hål. Men i längtan om att göra förändring finns hoppet kvar. Jag läser vidare:

”Önskar jag kunde måla lyftkranarna
ståtliga, mörka
mot himlar av rosa skymning

och kraftledningarna,
deras häftiga rörelser genom landskapet
hur de kräver sin plats i din blick

önskar att jag kunde hålla varelserna i famnen

trösta dem mot den trötta samhällskroppen”

Ok, det här är inte årets bästa bok, men det är långt från den sämsta. Det finns en hel del nytt i det gamla klicheérna om ångest och vemod som bultar i poesins kropp. Dikterna i ”Stängningsdags i mindre tätort” känns ärliga och fast jag till och från är så less på ångestrelaterad poesi (eftersom läst och skrivit så mycket sådan poesi själv), känns ändå det här fräscht på nåt sätt.

Olsson målar upp en del vackra vyer här och där med poesins bläck och efter jag läst ut boken en andra gång, håller jag med diktjaget att mycket är mörkt i vår värld och jag drömmer med om att kunna göra någonting konkret för att det ska kunna bli lite ljusare. Även om det känns omöjligt vissa dagar.

En trea i betyg (av fem möjliga) ger jag ”Stängningsdags i mindre tätort” och det ska bli spännande att se vad Olsson skriver om i framtiden. (Om det hade gått att resa i tiden som i Dark på Netflix, hade jag ju kunna ta reda på det…men hur spännande skulle det vara att veta allt som ska hända jämt?)