Välkomna till ett nytt avsnitt av Lördagssoffan. Dagens gäst är poeten Cia Rinne som är född i Göteborg och uppväxt i Tyskland. Cia har studerat filosofi och språk i Frankfurt, Helsingfors och i Aten och hennes böcker har bland annat blivit publicerade i Sverige, Danmark, Tyskland och Frankrike.

Rinne har även haft uppträdanden med ljudinstallationer och utställningar i både gallerier och museum som t.ex Den Frie och Overgaden i Köpenhamn, Signal i Malmö, the KUMU Art Museum i Tallinn, Bielefelder Kunstverein, Weserburg Bremen.

Förra året tilldelades Rinne det fransk-italienska litteraturpriset Prix Littéraire Bernard Heidsieck–Centre Pompidou och hennes senaste verk – ”Vad angår meningar är jag förtvivlad” (i översättning John Swedenmark), kom ut på förlaget Trombone i år.

 

Välkommen till Lördagssoffan Cia! När kom poesin in i ditt liv och hur har den format dig som människa?

– Min väninnas mamma brukade recitera dikter för oss, Theodor Fontane och Goethe, i skolan läste vi tysk poesi fram till Celan. Jag tror att tidiga erfarenheter av språkets melodi och rytm kan vara viktiga, de sätter sig fast liksom musik. Liksom barn brukar vara i en tidig ålder var jag förbryllad över allt som verkar tas för givet – livet självt, tankesystem, sociala beteendemönster, trosföreställningar och språk, dess gränser och makt.

Jag växte up med olika språk (min pappa är finskspråkig, min mamma finlandssvensk, skolan var tysk och grannarna italienska) och tror att denna samtida existens av olika språkvärldar samt det faktum att enbart en liten skiftning räcker till för att hela språkkonstruktionen ska bli instabil har lett till en djup misstro till lingvistisk pålitlighet.

Jag har varit fascinerad av hur språk tas för givet och används utan att ifrågasättas, som om det vore ett perfekt instrument. På ett annat språk skulle instrumenten kanske se alldeles annorlunda ut och jag skulle inte nödvändigtvis kunna säga eller tänka exakt samma sak.

Så hur kan jag då vara säker på att jag tänker eller tror på det jag säger? Är mina tankar inte instängda i ett redan existerande språk; är vi inte “prisonnier(s) des mots d’autrui,” som Roland Barthes säger? Denna skepticism har fördjupats av filosofin där varje begrepp är subjekt för en pågående process av omtolkning och språket hotas av sina egna logiska inkongruenser.

Mycket av det som ligger bakom mitt skrivande har sin början i dessa frågeställningar, i en mise en question av språket självt, som ett försök att se på orden och språket själva. Det är intressant att se vad som sker då språket –så perfekt det må vara– berövats dess vanliga funktion och används på annat sätt än det som förväntas av det.

Är poesin språkets själ? Vad tänker du om det?

– Åh vilken fråga – jag är inte ens säker på att det finns en själ! Fast om språket har en sådan så tror jag att det måste vara något ljudligt. Liksom i anima (latin för bris, vind, luft, ande, liv, själ, från grekiskans ἄνεμος, vind). Ja, jag tror nästan att ett språks “själ” kan kännas av i dess melodi och rytm, där det kanske samtidigt är närmast musiken.

Finns det några begränsningar inom poesin?

– De du själv sätter! Nej, det är ett mycket riskabelt svar (och med tanke på att poesi i likhet med filosofi av någon orsak ofta råkat ut för att tillämpas lite på vad som helst är det nog bra att hålla fast vid en mera stringent ram). Kanske är det dock så att poesins begränsningar ofta är språkets gränser.

Historien är fylld av försök att hantera språkets begränsning och otillräcklighet, både inom filosofin (Wittgenstein), konsten (Etel Adnan som började måla ”på arabiska” istället för att skriva på franska för att undvika språkets begränsningar) eller poesin. Den franska ljuddiktaren Henri Chopin undvek språket helt och hållet i slutet av sitt skapande liv.

Han ville inte vara bunden av något, framför allt inte av le Verbe (Ordet) som var alldeles för komplicerat, för tyngt av historien och konnotationerna (det var ”ett hinder i att leva, det gör att vi slösar de få årtionden av vår existens med att förklara oss själva till en så kallad spirituell, politisk, social eller religiös domstol.”)

Följaktligen fann han mer uttrycksfrihet och integritet i ljudpoesi som bestod av icke-semantiska mänskliga ljud, utan alfabet eller referenser till en förklarande tydlighet. “Ty människans mimetiska ljud förklarar inte, det transmitterar känslor, suggererar omvandling, utbyte, affektiv kommunikation; det hävdar inte något exakt, det är exakt.”

Det jag alltid tyckt var spännande är just att använda språk på ett fritt sätt, att få använda språk som konst och därmed just undvika kanske inte så mycket begränsningarna utan snarare förväntningarna som finns på språk, på text och dess funktion.

Du håller ju bland annat på med ljudinstallationer med din poesi. Kan du berätta lite om detta?

– Ofta skriver jag redan med tanke på att texterna även skall fungera ljudligt. Det har dock inte alltid varit så. Då Jonas (J) Magnusson/OEI bad mig om att läsa högt ur zaroum (min första bok) trodde jag att det var ett missförstånd.

Boken är så visuell, jag tänkte att man bara kunde titta på den. Då jag sedan läste ur den märkte jag att det inte alls var så omöjligt som jag antagit, och med tiden har den sonora aspekten blivit alltmer central.

Den andra boken, notes for soloists, blev sedan till ljudverket sounds for soloists, sammanställt av Sebastian Eskildsen på bas av min inläsning av boken. Sebatian har även gjort ljudverket leçon du mot [le son du mot] baserat på bok nummer tre, l’usage du mot.

Då jag har gjort utställningar med mina textarbeten eller installationer har jag ofta också haft ljud med; dessa eller andra ljudverk som installerats via högtalare, höglurar, en gammal telefon eller hängande högtalare i utställningsrummet. Det blir något annat att kunna gå in i ljudet så att säga.

Diktsamlingar som står längst fram i din bokhylla och som du kan läsa om och om igen?

Henri Chopin, Le homard cosmographique 1965 / La crevette amoureuse 1967, Edizioni Morra, Napoli 1968

Tomas Schmit, katalog 1, Kölnischer Kunstverein 1978; katalog 2, Berliner Künstlerprogramm des DAAD 1987; katalog 3, Portikus, Frankfurt/M. 1997; katalog 4, Verlag der Buchhandlung Walther König, Köln 2007

Arthur Köpcke, begreifen erleben, Wiens Verlag, Berlin 1994

Lev Rubinstein, Catalog of Comedic Novelties, Ugly Duckling Presse, Brooklyn 2014

Emmanuel Hocquard, Laure Prouvost, Dominique Thirion, Marcel Duchamp, Alberto Giacometti.

(Foto: Therese Ytter/Textival, Göteborg)