Det har blivit dags för det sjuttiofemte avsnittet av Lördagssoffan och det innebär att 3/4 av projektet är avklarat (Bra jobbat Nicko!). Dagens gäst är Kurt Levlin som är författare och bibliotekarie. Kurt är uppvuxen i Nykarleby, men bor numera i Umeå.

Han har efter debuten år 2000 gett ut böcker i olika genrer för både vuxna och ungdomar. Diktsamlingen ”Det skrivs alldeles för få dikter om dig” kom ut nu i november 2019 på Ord & Visor förlag.

 

Välkommen till Lördagssoffan Kurt! Vad är det som tilltalar dig med poesin och vad har poesin som inte andra genrer inom litteraturen har?

– Jag gillar direktheten i poesin. En dikt som talar till mig kan väcka minst lika starka känslor och tankar som en hel roman. Den där egenskapen dikten har att på några rader överraska läsaren med oväntade vändningar, bilder och formuleringar, den går bara inte att överträffa! Det finns också en otrolig styrka i dikten, favoritdikterna, eller åtminstone rader från dem, de bär man ju alltid med sig.

Du jobbar som bibliotekarie. Hur illa är det med poesins framtid på bokhyllorna Hur ska vi få människor att hitta skönheten i lyriken?

– Jag tycker inte att det är så illa ställt med poesins framtid på biblioteken. Det är sant att diktsamlingar inte lånas i samma antal som låt oss säga deckare, men på de bibliotek jag jobbat på har poesihyllorna ändå haft sina trogna besökare. På mitt nuvarande jobb, sjukhusbiblioteket på Norrlands universitetssjukhus, Alva kultur, jobbar vi aktivt med att lyfta fram poesin.

Vi har till exempel börjat med något vi kallar för Instapoesi där vi på vårt Instagramkonto uppmärksammar en dikt varje vecka. Samma dikt klistras även upp på ett av fönstren ut mot sjukhuskorridoren. Med tanke på att den här hallen passeras av en stor del av sjukhusbesökarna kan vi verkligen inte klaga på exponeringen. I bibliotekets läsecirkel har vi också varvat läsningen av aktuell skönlitteratur med diktsamlingar. Det här är ett par exempel på hur man på bibliotek med enkla medel kan bidra till att uppmärksamma poesin.

Du har ju skrivit både romaner, noveller och poesi. Hur skulle du beskriva olikheterna med hantverket inom genrerna?

– Det här är en svår fråga! Det faktumet att det tagit mig nästan tio år att komma med en uppföljare till min föregående diktsamling, ”Helljusensamhet”, säger mycket om hur stor skillnaden mellan att skriva berättande prosa kontra poesi är för mig. Skriver jag prosa handlar det mycket om att kavla upp ärmarna och helt enkelt slå sig ner och börja jobba mot en fungerande text.

Men med poesin fungerar inte det här förhållningssättet. Dikten kräver så mycket mer, men vad allt detta ”mer” består av, det kan jag inte riktigt sätta fingret på. Kanske handlar det om att tillåta sig att famla, att strunta i allt förnuft och bara lita på sin intuition? Men som sagt, skulle jag ha ett fungerande svar på den här frågan skulle det troligen finnas fler än två diktsamlingar på min utgivningslista.

Umeå är ju känt för att vara en blomstrande kulturstad. Hur tycker du att poesin blomstrar där i realtid?

– Huruvida poesin kan sägas blomstra i Umeå eller inte, är svårt att svara på. Men visst finns det arenor även för poesin i kulturstaden Umeå. Ett exempel på  detta är den populära scenen ”Poesisöndag” på Stadsbiblioteket. Det finns även andra exempel på arrangemang där poesin har sin givna plats, som till exempel den årligt återkommande litteraturfestivalen, Umeå Littfest.

Du härstammar ju från Österbotten, där det mer eller mindre kryllar av skickliga poeter. Vad är din relation till finlandssvensk poesi i allmänhet?

– Även om jag efter alla år i Sverige inte längre kanske har samma stenkoll på den finlandssvenska poesin som tidigare så försöker jag ändå hålla mig uppdaterad. Speciellt när det gäller den poesi som ges ut i Österbotten. Och det är alltid lika roligt när österbottniska poeter uppmärksammas på den här sidan Kvarken. Glad blir man också över de livskraftiga finlandssvenska förlagen i Österbotten som år efter år fortsätter att ge dessa poeter möjligheter att bli publicerade.

Poeter som inspirerat ditt diktande?

– Jag läser ganska mycket poesi, ny som gammal. Det finns såklart poeter som man känner sig mer besläktad med än andra, en poet som jag ofta återkommer till  är Werner Aspenström. Även Per Lindberg, som kanske inte är så känd, har varit viktig för mig, hans samling ”Måndagsdikterna” gick jag bokstavligen och bar  med mig under en period i mitt liv.

Sedan finns det poeter i min gamla hemstad Nykarleby som indirekt inspirerat mig, som med sina tidiga böcker visade mig att man visst kan bli poet och  författare även om man kommer från en liten stad i Österbotten; då tänker jag på namn som Gösta Ågren, Gurli Lindén, Eva-Stina Byggmästar och Robert Åsbacka.