Dagens gäst i Lördagssoffan är Fredrik Nyberg från Partille som numera bor på Hisingen, Göteborg. Fredrik debuterade som författare 1998 med boken ”En annorlunda praktik” och har sedan dess gett ut ett tiotal böcker, mest diktsamlingar. 2018 kom samlingen ”Offerzonerna” (Norstedts). Förutom diktandet så arbetar Fredrik som lärare på Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

 

 

Välkommen till Lördagssoffan Fredrik! Vad fick dig att börja skriva poesi och hur har lyriken påverkat dig som människa?

– Att börja skriva poesi var som att fatta ett beslut. Jag bestämde mig och märkte omgående att det var en praktik som passade mig. Jag hade provat annat. Sökte efter ett uttryckssätt och fann den i poesi. Det är jag naturligtvis väldigt tacksam över. Mitt liv hade sett helt annorlunda ut om jag inte hade börjat skriva dikt.

Vad skulle du säga är den röda tråden i ditt diktande?

– En svår fråga. Tror att mitt diktande genomgående varit upptaget av att på olika vis förhålla sig och relatera till min/vår omgivning. Jag tror att jag i mitt skrivande ofta strävat mot att låta större samhälleliga frågor penetrera och smälta samman med mer privata problemställningar. Att helt enkelt låta större och mindre kretslopp komma nära och bli betydelsefulla för varandra. Frågan om vårt, mitt, människans förhållande till sin omgivning – till naturen vi är en del av – är på många vis central. Också språkligt.

Årstidernas och dygnens förändringar och omtagningar – repetition och förändring – är av rytmisk vikt för mitt poetiska språk. Och en samtida medvetenhet om de definitiva störningarna av dylika kretslopp – läs klimatkrisen – måste komma att påverka skrivandet och språket. Rytmen och språkets samlade klingande störs och förändras då de eviga kretsloppen som vi är en del av störs och förändras.

För några år sedan (2013) disputerade du en avhandling om poesins akustiska uttrycksformer. Det låter väldigt intressant. Kan du förtälja mer om detta och ge oss läsare en liten inblick i projektet?

– Arbetet med avhandlingen hade två viktiga ingångar. Dels hade jag under lång tid varit intresserad av vad som händer under en författaruppläsning, dvs den händelsen då en författare vokalt realiserar sin egen text. Jag hade – och känner än idag – ett begär efter att framföra det skrivna. Det har, menar jag, att göra med att jag sedan jag var väldigt ung haft ett problematiskt förhållande till min egen röst, till att tala.

Tidigt i avhandlingen skriver jag: ”Talet har, till skillnad från skriften, förblivit någonting jag varje dag måste erövra. Och återerövra. Som vatten. Länge skäll- de ’jag med hundarna’”. Och: ”Länge gnäggade ’jag med hästarna’. Min mun har jag alltid uppfattat som ett problem. Läpparna var för stora. Och tänderna växte snett och ojämnt. Det är bland annat i ljuset av just den belägenheten det vokala framförandet eller realiseringen av litterära texter på olika vis blivit intressant för mig, tänker jag.”

Den andra viktiga ingången var ett intresse för experimentell musik. Denna upptagenhet gjorde att jag hade iscensatt ett antal samarbetsprojekt med musiker och kompositörer som resulterade i olika text-ljudkompositioner. Jag ville vara nära, eller nästan i, musiken. Avhandlingen diskuterar på olika vis uppläsningen som en litterär praktik och vad ”ljudpoesi” (eller ”text-ljudkompositioner”) är eller kan vara. Och eftersom det är en konstnärlig avhandling i ämnet Litterär gestaltning sker denna undersökning i hög grad genom en skrivande praktik. Eller kanske riktigare genom en mängd olika skrivande praktiker. Avhandlingen innehåller dikt, prosafragment, fantasier, sentimentala barndomsminnen, olika typer av text-visuella iscensättningar, traditionell avhandlingsprosa med mera med mera. Det är en delvis splittrad avhandling och det var meningen.

Hur mår poesin i din gamla hemort Partille och hur har scenen sett ut där under tiden som du diktat?

– Lite oklart för mig. Jag flyttade från Partille för länge sedan. Sedan behöll jag kontakten genom att jag under många år arbetade i Partille Bokhandel. Det var en bra och viktig plats där en mängd olika litterära arrangemang fick plats. Vi anordnade bland annat en poesi- festival. Ralf Andtbacka kom. Men hur det ser ut idag vet jag inte. Tänker att det sitter nån 15 årig tjej eller kille i en trång lägenhet på någon av de översta våningarna i ett av höghusen på Oluff Nilssons väg och skriver ny, jävligt bra dikt.

Ett av mina mål med Lördagssoffan är att få mer förståelse för poesin och desto mer jag har lärt mig, desto mer inser jag att har att lära mig. Hur är det med dig i den frågan?

– Håller helt med. Det är väl därför såväl skrivande som läsandet av dikt inte upphör att fascinera. Jag tröttnar inte. Jag lär mig och inser att jag fortfarande är en nybörjare.

Vad har du för relation till Finlandssvensk poesi? Nån eller några poeter du uppskattar härifrån?

– Gunnar Björling blev viktig tidigt. Sedan finns det ett antal författarskap som jag på olika vis försöker följa. Andtbacka som jag nämnde ovan. Agneta Enckell och Peter Mickwitz är två andra.

Författarfoto: Khashayar Naderehvandi. Med tillåtelse att publicera från Fredrik Nyberg.