Välkomna ska ni vara till det sista avsnittet av Lördagssoffan. Ett år har passerat sen starten av min serie om poesi och varje lördag (förutom två lediga lördagar) har jag lagt upp en intervju här på min blogg.

Ett av syftena med Lördagssoffan har varit att diskutera poesi från olika håll och kanter. Jag har försökt lära mig mer om lyriken genom intervjuerna och desto mer jag har lärt mig, desto mer har jag insett att jag har att lära mig. Poesin tycks vara en resa utan slut och ju mer jag grävt i lyriken, desto mer djup har den fått .

En stort tack till alla medverkande som gjorde det här projektet möjligt. Det har varit en inspirerande resa att få ta del av era tankar om poesi. Och ett stort tack till alla som följt serien under årets lopp, ni har varit många och tack för alla uppmuntrande ord om soffan!

Min femtioandra och sista gäst i Lördagssoffan är Anna Hallberg. Anna är född 1975 och bor i Stockholm. Hon debuterade som poet 2001 med Friktion och har givit ut sex diktsamlingar. Hennes senaste bok heter Chow Chow och kom 2017. Anna arbetar också som kritiker i Dagens Nyheter och frilansskribent. Hon undervisar ibland på Skrivarakademin och Konstfack.

 

Välkommen till Lördagsoffan Anna! Hur står det till med det poetiska klimatet i Härnösand där du härstammar från?

– Åh, det kan jag inte riktigt svara på. Jag är visserligen född i Härnösand, och tillbringar en del av sommaren på ön Hemsön som ligger en dryg mil nordost om stan, men jag är alltför sällan däruppe och har ingen verklig koll. Men jag föreställer mig att poesin finns både här och där, och att den lever och verkar på sitt eget vis.

En av mina favoritkonstnärer, Cissi Hultman, http://www.ceciliahultman.se, bor faktiskt för tillfället i Härnösand och hon sprider ju poetiska efterverkningar omkring sig vart hon går. Men kanske ska du fråga vår nya kulturminister? Hon borde kunna svara på detta bättre än jag. (Jo, det kanske jag gör om det blir nån fortsättning på Lördagssoffan i framtiden…/Nicko)

Från din debut Friktion till Lägesrapport från Aniara – Tre essäer, och fem böcker däremellan. Vad har varit din röda tråd i ditt diktande (om du haft någon sådan) och vilken av alla dina diktsamlingar betyder mest för dig och varför?

– Om jag ska leta efter min egen ”röda tråd” blir det mest ett trassel… den är nog upp till läsaren att finna i så fall. Själva grunden för poesiskrivandet är ju att man rör sig mot något som man inte vet vad det är. Något som har betydelse, som utövar en dragningskraft, fast man kanske inte riktigt begriper varför.

En längtan efter ett läge, en stämning, en känsla. Att jag upplever att just detta är avgörande, meningsbärande, akut. Och sedan en strävan efter något slags klarhet och precision som håller ihop, samlar och fokuserar det där dunkla och svårgripbara. Gör det till dikt. Så att det kan stå själv och vara en egen kropp i världen. I arbetet med olika diktsamlingar har jag varit upptagen med olika frågor (estetiska, politiska, psykologiska etc) men i slutändan blir det nästan alltid något annat ändå. Något som jag inte kunnat föreställa mig från början. (Herregud vad det här låter flummigt – och högtravande på samma gång – men jag kan tyvärr inte formulera mig bättre.)

Jag vill inte riktigt rangordna mina diktsamlingar. Var och en är skriven utifrån min samlade förmåga, som jag hade där och då. Jag tycker nog om dem allihop på sitt eget sätt. Även om de är taffliga och skeva på sina ställen.

Du arbetar ju även som litteraturkritiker. Vilket är svårast tycker du – att skriva en bra recension eller en bra dikt?

– Det är mycket svårare att skriva en bra dikt. Kritiken skriver i bästa fall sig själv, som ett svar på den lästa texten. Kritik handlar ju mest om att lyssna in, reflektera, gå i dialog. Jag tycker mycket om det samspelet, läsningen hjälper mig att tänka. Egentligen är jag rätt dum i huvudet, men genom att röra mig i och genom andras texter upplever jag att mitt tänkande blir större.

Hur kom det sig att det blev poesi som skulle bli en stor del av ditt liv?

– Jag tror att om man läser mycket, som jag gjorde när jag var liten, så kommer man förr eller senare till poesin. Det är liksom poesin som är litteraturens hjärta. Ha ha! Det är där det händer. Men jag läser för all del väldigt mycket prosa också. Och när litteratur är bra spelar genren ingen roll.

Tre diktsamlingar som du uppskattar mycket och kan läsa om och om igen?

– De två poeter som jag återvänder till oftast är Inger Christensen och Gunnar Björling. Sen är det nog dött lopp mellan en handfull andra.

(Författarfoto: Lina Rydén Reynols med tillstånd att publicera av Anna Hallberg)