Det har blivit dags för det nästa sista avsnittet av Poetens Lördagssoffa som idag gästas av Anna Axfors.

Anna är född 1990 och bosatt i Malmö. Hon debuterade 2016 med kortromanen Kärleksbrevet och gav 2018 ut diktsamlingen Jag hatar naturen. Hon är även kulturskribent på bland annat Expressen och Sydsvenskans kultursidor.

 

Välkommen till Lördagssoffan Anna. ”Jag hatar naturen” heter din senaste diktsamling som kom ut förra året. Vill du berätta lite om boken?

– Det är svårt att berätta om sina böcker, någon sa nån gång att om man kunde berätta om sin bok så skulle man inte behöva skriva den. Jag har inte fått nån distans eller så till den. Jag tror det är typiskt för vår tid att vi förväntas kunna hisspitcha in vår konst lite käckt. Eller jag kan säga såhär, jag ville skriva en diktsamling där allt kunde få plats, både humor och allvar, aktuella och eviga teman. Den handlar också om att allt är natur, och att allt är hemskt.

Var det poesin som kom till dig eller du som kom till poesin och vad betyder poesin för dig?

– Jag vet faktiskt inte, både och antar jag. Jag började skriva dikter på internetpoesiforum när jag var kanske tretton, det var där jag upptäckte poesin och lärde mig skriva. Jag tror att poesin är grunden till allt annat jag skriver och kanske allt annat jag gör. Jag kanske ser på världen genom ett filter, inte nödvändigtvis ett vackert filter men i alla fall ett som gör allt lite spännande.

Du är ju knappt 30 år och har hunnit släppa två böcker varav debutromanen Kärleksbrevet. Vad tror du det beror på att du lyckats ta dig fram på den litterära stigen som många författare går vilse på?

– Jag har vetat vad jag vill och varit målmedveten, kanske drivits av en rädsla för att inte lyckas, så jag har liksom skyndat mig. Jag har riskerat saker, gjort vad jag vill utan respekt för poesi/litteraturvärlden, och det i kombination med att faktiskt ha något att säga + ha fallenhet är väl ett framgångsrecept. Man måste våga pröva sina texter i världen, och inte alltid vänta på att få dem godkända av någon åtråvärd litterär institution.

Poesi eller prosa? Du har ju hunnit med bägge redan. Vilket är svårare att skriva och varför?

– För mig går de ihop ganska mycket, men poesin är grunden i allt. Har svårt att skriva meningar som inte är mer eller mindre ”vackra”, alltså i betydelsen genomtänkta. Nåt jag övar på nu är att skriva prosa, sån riktig prosa, en bok på typ 250 sidor som har en handling.

Har du läst nån finlandssvensk poesi och vilka poeter uppskattar du härifrån?

– Tua Forsström upptäckte jag när jag var typ tjugoett och vikarierade som gymnasielärare, åkte länge i kollektivtrafiken varje dag för att komma till och från skolan och lyssnade på hennes inspelade dikter, med hennes röst, det var tidig vår så den kala marken hade börjat komma fram under snön och det kändes som att världen skapades där och då.

Vad är riktigt bra poesi enligt dig. Vad innehåller den?

– Texten måste ha en inneboende rytm. Men också något att säga. Kan inte riktigt formulera nåt bättre än så. Bra poesi skapar en ny värld, men hur den ska göra det är upp till poeten.

Författarporträtt: Cato Lein. Med tillstånd att publicera av Anna Axfors.