Varmt välkomna till ett nytt besök i Poetens Lördagssoffa!  Idag gästas jag av Camilla Hammarström som debuterade som poet 1990 och som totalt har gett ut nio böcker efter det med titlar som “Jag känner igen dig”, “Omloppsbanor” och Karin Boye (som är en monografi om författaren i fråga). Camilla arbetar även som kulturskribent och har bland annat belönats med Karin Boyes litterära pris år 2002.

 

 

Välkommen Camilla. Trevlig att ha dig på besök i min Lördagssoffa! Du är aktuell med diktsamlingen ”Den synliga världen” (Lejd Förlag), som enligt ditt förlag skriver att dina ”nya dikter riktar sig mot skapelsens förunderliga metamorfoser, mot det befintliga och det som frambringas ur människans egna händer”. Det låter ju som en riktig julafton för en poesiälskare som mig. Men hur skulle du förklara din nya bok för en människa som aldrig läst en diktsamling och knappt vet vad en dikt är?

– När jag skrev de här dikterna har jag tänkt mycket på evolutionen. På den slump som gjort att vi finns här som människor på jorden. Från första urpartikeln till människan och alla djur- och växtformer. De handlar om tidsrymder som är svåra att greppa, det är som att förnuftet inte räcker till. Jag inbillar mig att man i kärleksögonblicket befinner sig i kontakt med sitt djuriska ursprung, att det uppstår en evolutionär svindel i mötet med den älskade. Den har jag velat skildra i dikterna.

Sedan har jag tänkt på att vår livsdrift kanske också är en dödsdrift, så som Freud beskriver det. Att livet med all dess mångfald i själva verket bara är den omväg organismer tar i sin strävan mot döden. Jag har också velat skildra människans utsatthet i förhållande till sitt eget öde, som individ men även som mänsklighet på detta jordklot.

Det handlar också om människans förmåga att visualisera sin värld, hur vi gör det i berättelser om oss själva, genom myter och konstverk. Diktsamlingens andra del går i dialog med Ovidius Metamorfoser som ju återger de grekiska myterna. Här har jag fascinerats av själva förvandlingsögonblicken som en analogi till evolutionen. Myterna förklarar ju ofta uppkomsten av en djurart med hur gudarna ingriper i människornas liv.

Den tredje delen av diktsamlingen ägnas åt olika konstverk, historiska och nutida. Här är människan själv gud eller evolutionär kraft som frambringar komplexa ting som berättar om henne själv och hennes belägenhet i världen.

Vilka är de största utmaningarna med att skriva poesi för dig?

– Den största utmaningen är att övervinna mig själv och ta mina egna funderingar och ingivelser på allvar. Det går långa tider då det är helt tomt och jag inte skriver alls. Men så kan det uppstå en glimt där det vaknar ett intresse för någonting och då är det igång igen. När jag väl skriver är den språkliga utmaningen att sätta ord på företeelser, som bara kan uttryckas konstnärligt, lustfylld. Det är fantastiskt att man kan använda språket på samma sätt som man använder ljud inom musiken eller material inom konsten för att gestalta erfarenhet. Att språket har en poetisk dimension som hör samman med fundamentala uttrycksbehov hos människan.

Du debuterade 1990 som poet och är uppe i nio böcker, varav en monografi om Karin Boye. Vad tycker du att det är som gör Boyes verk så tidlösa och hur viktig har hon varit för ditt diktande?

Karin Boye kom att betyda mycket i och med arbetet med monografin, att få möta en intellektuell i dialog med sin samtids åskådningar var oerhört givande. Som hennes intresse för psykoanalys och det feministiska engagemanget. Få vet att hennes mest kända dikt ”Ja, visst gör det ont” skrevs som en hyllningsdikt till Elin Wägner. Här ses födandet som en existentiell kategori, precis som i Wägners författarskap. Att den kvinnliga människans erfarenheter kunde få rangen av existentiell kategori var en central tanke hos Boye själv vilket särskilt kommer till uttryck i romanen Kallocain.

Inte allt Boye skrev är tidlöst, och så är det väl med alla klassiker, en del faller bort. Men det som gör henne tidlös tror jag har att göra med att hon tog sig an livsfrågor med en väldig uppriktighet och ett allvar. Hon har därutöver en tydlig röst som är på en gång talspråklig och andaktsfull på ett omisskännligt vis. Arbetet med monografin sammanföll med att det lossnade i mitt eget skrivande, så nog kan man säga att Boye varit viktig för mitt diktande.

För att gå vidare om Boye så fick du ju Karin Boye priset 2002, där det i motiveringen står att du strävar att befria språket från dess klichéer. Vilka är de vanligaste återkommande klichéerna som du hittat i poesin?

– Jag tror att de flesta poeter strävar efter att befria språket från klichéer. Men en utmaning kan ju också vara att återladda klichéer med mening. Som ord som hjärta och smärta. Jag kan tycka att det är spännande att försöka töja på dikten så att den klarar att innesluta även det som kanske upplevs som klichéartat.

När jag skriver strävar jag efter att uppnå största möjliga mångfald och variation i språket. Jag kan inte säga att jag vill befria språket, snarare befolka det med olika uttryck som normalt kanske inte hör samman. Utmaningen är att få alla fasetter att smälta ihop. Att det ska upplevas som sömlöst.

(Författarfoto: Eva Bergström. Med tillstånd av Camilla Hammarström)