Varmt välkomna ska ni vara till min lördagssoffa där dagens gäst är artisten, konstnären och poeten Rickard Eklund från Närpes. 

Rickard har inte bara vunnit pris för bästa finlandssvenska låt ”Finland” år 2016, utan även tog även hem första pris i Solveig von Shoultz tävligen samma år. Hans senaste singel ”Tuva” släpptes i år och han är onekligen en poet som är intresserad av att sjunga på dialekt!

 

Välkommen till Lördagssoffan Rickard! Vad kommer först till dig när skriver en låt – musiken eller lyriken?

-Aah, en klassiker! Som tur är svarar jag nästan aldrig samma på den här frågan. Svaret är att det varierar. Ibland kan det vara en stark och medryckande fras, som bara ber om att få tonsättas. En fras, som kan innehålla en hel låtidé eller en tanke. Ibland, om jag får ett beställningsjobb eller om jag har ett budskap jag utgår ifrån, styr ju detta processen ganska långt.

Den senaste tiden har min skrivprocess dock börjat vid pianot. Jag sitter och improviserar, övar, leker fram ackordföljderna framför tangenterna och ur dessa ackord eller ur dess känslovärld kommer texten. I början som ett nonsensmummel, som sedan blomstrar hand i hand med melodierna.

Melodier föds väldigt naturligt för mig, så de ger jag ärligt sagt ganska lite uppmärksamhet. Texterna kan jag däremot fila på i ett halvår – nästan ett år – förrän jag är nöjd med dem. Jag vill gärna känna att jag har vuxit och lärt mig något efter tiden tillsammans med mina egna texter.

Vilken eller vilka låttexter har påverkat dig mest i livet av allt du lyssnat på och på vilket sätt?

– Jag måste börja med Bob Dylan och i synnerhet ”It’s alright Ma (I’m only bleeding)”. Före jag hörde detta mästerverk, hade jag nog hört en hel del Dylanlåtar och insåg nog redan då hans storhet. Men när jag för första gången hörde ”It’s alright Ma” föll min haka till marken. En låttext som, samtidigt som den vill riva ut din bröstkorg,  lockar dig till att jubla av glädje?

”Darkness at the break of noon
Shadows even the silver spoon
The handmade blade, the child’s balloon
Eclipses both the sun and moon
To understand you know too soon
There is no sense in trying”

Jag tycker om låtar som tvingar mig att lyssna på texten om och om igen. Leonard Cohens ”Susanne” har även den en sådan landskapsbeskrivande lyrik, att jag numera, efter otaliga genomlyssningar, nästan kan erinra apelsinsmaken och tédoften redan ur låtnamnet.

Nick Cave och t.ex. ”Abottoir Blues” eller ”Red right hand” bör absolut nämnas. Father John Misty och samtidssatiren ”Ballad of a dying man” är en annan. Sufjan Stevens vidrigt målande beskrivning av ”John Wayne Gacy Jr.” och hur även låtjaget – kanske vi alla – gömmer hemligheter under plankorna i huset.

Jag vill nämna Tom Waits, Paul Simon, Annie Clark, Kurt Cobain, Patti Smith, Thom Yorke etc. De följer alla samma överenskomna grundregler inom lyrikskrivandet, men har av erfarenhet lärt sig hur man töjer reglerna samtidigt som man bibehåller publikens intresse.
Jag känner att jag följer i Paul Simons fotspår, när jag belyser ett ämne från två vinklar, för att sedan berätta något helt annat, som man i första anblick inte känner att har med ämnet att göra.
Jag kan höra Annie Clarks bubblande röst i mina lekfullt och lömskt naiva uttryck, som jag genom humor kastar in för att locka lyssnaren in på sidospår. Smaker, dofter, känslor av att förflytta sig, inte bara fysiskt, men även känslomässigt är uttryck och verktyg som jag tagit till mig av dem som vandrat framför mig. Personer och artister, som anser sig fullvuxna och fullärda undviker jag. De är som vandrande döda och tjänar varken konsten eller sig själva. Så att…
Vad var frågan?

Om låttexter som påverkat dig genom livet. Om vi går vidare…Att sjunga på dialekt har varit rätt populärt ett tag, speciellt här i Österbotten. Vad ger det dig på ett djupare plan att ta fram den dialekt du bär inuti dig till ytan tillsammans med musiken?

– Jag har skrivit på dialekt en lång tid redan och i början av mitt låtskrivande fortsatte jag i den humortradition som 1g3b, Lasse Eriksson, Håkan Streng stakat, men kände att jag kunde uttrycka mina känslor med mer patos, om jag utnyttjade min ängslan, ångest och kärlek i mitt modersmål.

Man kallar det för känslospråket och det stämmer, men det medför även en hel del utmaningar vad gäller rim, tonfall och artikulation. Vissa kan t.ex. haka upp sig på att det inte är den närpesdialekt som mormor pratade. Men mormor pratade inte heller exakt samma dialekt som hennes mormor. Samtidigt som dialekten ger oss i Norden en känsla av nostalgi och trygghet, så berövar den de lyssnare som inte är härifrån på nyanser, om man inte låter texten ta över kroppen och hjärtat. Och där kanske man lyckas bättre, om texten och språket är genuint för en själv.

Ibland känns det som musiken är så dominant i dagens musikutbud. Lyriken kommer som på andra plats. Men så låter det ju inte för dig. Vad har du för mer tips  än att sjunga på dialekt för att lyfta upp lyriken till musiken till en plats där de komplettera varandra?

– Man ska arbeta med texten. Länge. Låta den vila. Lära sig av andra. Läsa poesi och våga visa sig oförstående. Söka synonymer. Lära sig att lyssna på språkets prosodi utan ackompanjemang. Skulle du (och låtjaget) faktiskt uttrycka er på detta sätt? Låter det vettigt? Nöj dig inte med halvmesyrer. Skriv om tills låten lyfter texten och texten lyfter låten.

Du skriver ju poesi, men vad gillar du att läsa för poesi och har du några favoritpoeter?
– Jag läser en hel del poesi. Tranströmer är en stor favorit. Bukowski och Eva-Stina Byggmästar likaså. ee cummings, Ralf Andtbacka, Edith & Matilda Södergran. Sirkka Turkka!
Detta är poeter jag läser och inspireras av just nu. Din bok ”Bipolära skeppsbrott i Österbotten” är också en bok, som jag läser för tillfället. Men av alla poeter, är det kanske Bukowski, Tranströmer och Edith som har varit gäster i mitt hem längst tid, och vars böcker jag oftast återvänder till.
(Författarfoto: Magnus Nordström. Med tillstånd från författaren)