Välkomna till ett nytt avsnitt av Poetens lördagssoffa!

Min tjugoandra gäst är poeten Lars Hermansson från Sandviken som debuterade 1987 med ”Vete Fåglarna”. Därefter har Lars hunnit med att ge ut både prosaböcker och reseskildringar på sidan av poesin genom åren och i år är han aktuell med sin nya diktsamling ”Dödsorsaksregistret”.

 

Välkommen till Lördagssoffan Lars. Förutom poet så är du även författare, essäist och kulturjournalist. Hur viktig ingrediens är poesin i alla dessa yrken?

– De aspekter av poesin som har med rytm, musikalitet och komposition att göra är viktiga också när jag skriver prosa av olika slag. Men det associativa och kontemplativa, det som vetter mot det outsägliga, tycker jag inte man bör odla alltför mycket i kulturjournalistiska texter som t.ex recensioner. Däremot skulle jag gärna skriva vildare och friare essäer och romaner, men när det är dags för publicering märker jag att det ”poetiska” ofta har skalats bort. Jag har ett olyckligt förhållande till prosa på det sättet, den blir alltid mer konventionell än jag ville från början.

Du debuterade 1987 med diktsamlingen ”Vete fåglarna” och nu 31 år senare har du nyligen släppt din 11:e bok ”Dödsorsaksregistret” (Lejd förlag). Vad har poesin betytt för dig under alla dessa år?

– Poesin är grunden. Poesin är det som gör att språket inte stelnar och dör. Alla bra romanförfattare är poeter i själ och hjärta, det vill säga de har ett ömsint och sinnligt förhållande till språket, leker med det för att se vart det leder dem. Jag ser poesi överallt, i bildkonst, i tidningstext, i skyltar ute på stan, det handlar om att odla en viss sorts uppmärksamhet, zooma in detaljer, avkontextualisera, och ibland tvärtom addera en kontext till en annan, låta verkligheter krocka i skallen så att nya tankar uppstår.

Vilka är de största skillnaderna när du skriver prosa och poesi. Angående upplägg och arbetsgång?

– När jag gör en diktbok brukar jag först samla på mig ett material av ”vildskrift,”. Det går till som så att jag sitter med anteckningsboken eller datorn och skriver sådant som jag inte riktigt begriper, det kan vara tankar som inte håller ihop, bilder som är konstiga men lockande, drömmar, ramsor, babbel, eller så kan det vara ”hittade” diktrader från en tidning, eller något någon säger i radio, en felläsning, en mening ur en bok.

Efter något år brukar detta material vara så omfattande att jag försöker hitta en form för det. Det kan vara en övergripande idé om olika sorters avstånd som i min förra diktbok 10 avstånd. Eller en vandring i bokstavsordning från födelse till död, interfolierad av vulkaniska essäer, som i min nya bok Dödsorsaksregistret. Det är först i denna fas jag kan säga att jag skriver dikt. Jag kan avsätta några timmar per dag och veta ungefär vad jag ska göra. Stryka, redigera, skriva till. Innan dess är det mer ett svävande språkligt tillstånd, ett sökande efter ord.

Jag vet att det finns författare som skriver prosa på ett liknande sätt. Själv har jag aldrig kunnat göra det. När jag får en idé till en roman eller essäbok börjar jag från början. Det är mindre existentiellt utmanande. Jag kan skriva några timmar per dag. Och se fram emot att fortsätta dagen efter. Det är mer av ett arbete. Jag känner mig som en riktig författare då, med skrivbord och arbetsrutin. När jag skriver dikt är det mer rörigt, rörligt, känsligt. Jag söker hela tiden något som jag inte vet vad det är.

Hur ser du på poesins utveckling i Sverige genom åren? Går det framåt, bakåt eller på tomgång?

– Jag vet inte om det går åt något speciellt håll. Det kommer alltid nya bra poeter. Det är fantastiskt att det funkar, trots att poesin är så marginaliserad i en större offentlighet. Eller kanske är det just därför det funkar. Det poetiska språket behöver ingen medieträning, därför behåller det sin friskhet. Så länge det föds människor kommer några av dem att bli poeter.

Hur fick du idén till din senaste diktsamling ”Dödsorsaksregistret” och hur skulle du sammanfatta boken?

– När min mamma dog 87 år gammal efter en lägre tids sjukdom, var det inte viktigt för mig att få reda på den exakta dödsorsaken. Jag nöjde mig med läkarnas ”hon somnade in, hjärtat gav upp”. Man sade att hon dog av ålder. Men när yngre människor dör vill vi veta. Var det cancer? Tog hon livet av sig.?

Av en händelse fick jag reda på att socialstyrelsen för register över alla som dör i Sverige. Någonstans i detta register fanns min mammas död. Alzheimer (hon hade det) Hjärtsjukdom? Ålder? Eftersom manuset jag höll på med (det hade arbetsnamnet De ensamma fiskarnas sjö) på en nivå beskrev en namnlös människas vandring från födelse till död, och även i övrigt innehöll en del dödliga omständigheter (svält, orättvisor), tyckte jag Dödsorsaksregistret var en bra titel.

Jag minns inte när jag fick idén att ge ”vildskriften” den form den till slut fick, men jag vet att formen för de kortare dikterna föddes på en uteservering i Gamla stan sommaren 2002. Jag skrev några rader i anteckningsboken som omedelbart tyckte väldigt mycket om. Jag minns att andra raden löd ”krypkör på tvåans växel genom villakvarter i regn” Men det var inte vad de handlade om, utan hur de lät, rytmen, kompositionen. Jag analyserade vad den bestod i, och tänkte: Såna där dikter skulle man kunna skriva någon gång. Tio år senare gjorde jag det.

(Författarfoto Julia Wagner. Med tillstånd från författaren)