Välkomna ska ni vara till en ett nytt avsnitt av min lördagssoffa.  Dagens gäst är författaren och skribenten Michael Economou som bor utanför Malmö/Lund.

Michael debuterade som poet för trettio år sedan med ”Tolv månaders dikter” och har därefter gett ut titlar som ”Skånska rader”, ”Erik Johans minnen” och hans senaste diktsamling ”Ja” som kom ut 2016. Förutom sina egna böcker så har Michael även arbetat med att översätta en del böcker från grekiska till svenska. 

Och som en bonus till den här intervjun har även Michaels son John Economou designat en logga som jag kan använda till min lördagssoffa.

Tusen tack John!

 

Välkommen till Lördagssoffan Michael! Du debuterade som poet 1988 med diktsamlingen Tolv månaders dikter och har därefter gett ut många egna böcker. Vilka är de mest värdefulla erfarenheter du har stött på under din resa som poet genom decennierna?

– Ju äldre jag blir som poet (och människa) desto mer fylls jag av sorgen över att inte tillräckligt ha beaktat innebörden av Hjalmar Gullbergs betydelsebärande dikt, ”Bara de riktiga orden” (ur Ögon, läppar, Norstedts 1959):

”Bara de riktiga orden,
orden med krona och fågel-
sång har en skugga som träden.

Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.”

Vad jag försöker säga är att lyriken sällan kan fungera utan krona och fågelsång om den vill få och kunna behålla en skugga som träden; de riktiga orden måste ju vägas just på naturens guldvåg – om lyriken alls ska kunna sjunga något av sin innebörd.

Vad återstår när inget annat återstår – i bästa fall orden… Gullberg, svårt sjuk, hänvisad till respiratorn, hjälplös, skrev diktens ord på ett block som han visade för sin käresta Greta Thott som satt intill sjuksängen. Just därför finns i de sista Gullberg-dikterna en genuin och naken uppriktighet, som sällan annars i lyrik, och som jag alltmer kommit att sakna. Under maj månad 1959 tillkom 38 dikter; man kan förställa sig hur den darrande handens grepp om pennan, minnes-redskapet, blev ett med själva överlevnadskraften, med starka livsviljan….De riktiga orden?

Varje poet måste naturligtvis ställa sig frågan vilka dessa är. Olika svar kan ju förvisso innebära olika innebörder, väcka olika reaktioner; en möjlig innebörd/reaktion kan mynna i den reduktionism som vi kan hitta hos några av världslitteraturens stora; jag kan tänka på Sapfo, men också på R.S.Thomas från en tid närmare vår. Exemplen är förstås nästan oändliga. Vilken lyrikintresserad, känslig människa berörs exempelvis inte av den senares dikt ”Trevande” (utdrag ur Frequencies, 1978, övers. Ingemar och Mikaela Leckius):

”Den som avlägsnar sig når bara
jagets gränser. Bättre att stanna här,
sade jag, och låta synkretsen
förbli klar. Den bästa färden leder
inåt. Det är det inre som kallar.
Eliot lystrade. Wordsworth vände sig bort
från de höga bergen i norr
till den egna själens stup och firade sig
ned efter den poesi som strandat
på de kala klipphyllorna…”

Det är sådan lyrik som fastnar i mitt läsarmedvetande och som gör skillnad. Andligt Religiöst? Plakatteosofi? Hängiven sanningslidelse? Oväsentliga frågor i ett sammanhang som vill fånga det betydelsebärande med ”vårt inre”, i en dikt som vill gestalta själva ”skimret efter de pionjärer/som dog för sanningen.”

För mig framstår följande rader som mycket starka: ”Den bästa färden leder/inåt. Det är det inre som kallar.” Det behöver inte vara en defaitistisk hållning; världen börjar som bekant i ens inre – är du hel som människa kan du också göra något i och åt världen.

Jag har själv sökt det stora i det lilla, men nog aldrig riktigt lyckats eftersom jag velat ge mening genom att vidlyftigt berätta, genom att låta dikten svepa över mycket – historia, självbiografi, andligt, natur, samtid, illusion, sökande och så vidare.

Men jag framhärdar likväl, tycker mig vara något på spåren, förvisso inget nytt – vi kan ju gå till Sapfo, vi kan tänka på Robert Lowells Life Studies från sent 1950-tal och på Plaths och Anne Sextons ibland verkligt otäcka uppriktighet från första hälften av 1960-talet.

Jag vill således hävda att lyrik kan fungera som berättande, bekännande element och som kommunikation också utanför den alltför stora gåtfullhet, som jag menar kännetecknar språkmaterialistisk och poststrukturalistisk poesi, som getts så mycket utrymme av kritiker i tidningar och kulturtidskrifter, och inte minst i den uppmärksammade antologin Svensk Poesi, som kom häromåret och som väl var tänkt att ange en sorts lyrikkanon.

Att så många poeter av betydelse utelämnades utan att detta uppmärksammades/förklarades/motiverades av redaktörerna, till exempel i en kompletterande översikt/historik, är för mig ännu helt obegripligt.

Gåtfullheten i sig är det inget fel på, men den måste förankras i något större. En människa till exempel. Eller en katedral. Jag tror det är just detta som gör Tranströmers poesi så angelägen. Jag har också skrivit med en reducerad, ”minimalistisk” diktion, exempelvis i haikuformatet. Här två exempel, hämtade ur en kommande samling:

”Tre Picasso: en
tjur, en bock och så till sist
en liten pojke.

Flodkröken i Hills
målningar svämmar över
sjuksjälens torka.”

Lyrikens förmåga att ge tröst och visdom har förstås också blivit mer väsentligt för mig efterhand som man åldras. Några Alexander Puskjin-rader borde vara obligatoriska för alla som misströstar, ser mörkt på nuet, på vad som pågår:

”Ser livet ut att svika dig,

sörj inte, vredgas inte!

På nedslagenhetens dag – stilla dig:

tro på att glädjens dag randas.”

(ur ”Hjärtat”, 1824, övers. Annika Bäckström)

Att ägna sig åt poesin verkar ju vara mer populärt än någonsin. Det finns mängder med tidskrifter om poesi, en hel del mindre förlag och egna utgivare som publicerar poesi nuförtiden. Hur ser du som både poet och recensent på kvalitén av dagens utbud av lyrik i Sverige?

– Det är förstås glädjande att poesin uppenbarligen betyder så mycket för många människor. Egentligen vill jag inte besvara din fråga utan hänvisar till de recensioner jag skrivit, bland annat för Populär Poesi och Tidningen Kulturen. I de texterna försöker jag ringa in det betydelsebärande, det centrala och intressanta hos poeterna. Men jag kommer hursomhelst inte ifrån att jag själv som poet och som recensent, ofta vänder mig till äldre tider för att finna det riktigt angelägna.

Kalla mig gärna retro, men kalla mig inte bakåtsträvare – jag vill först bli övertygad om ett författarskaps bestående värde innan jag ska framhålla det som ”stort och riktigt angeläget”.

Den poesi som talar till mig och som betyder något för mitt eget skrivande är kvalité för mig, och givetvis – om andra poeter nämner annan poesi, så innebär den kvalité för dem…

Om jag måste nämna några poeter, vilka jag då menar bär på en oundgänglig kvalité, och om vi talar om 1900-talet, så får det bli Tranströmer, Hjalmar Gullberg, Harry Martinsson från en svensk horisont, och från en utländsk dito vill jag framhålla R.S. Thomas, Octavio Paz, Neruda och några till som jag inte kommer på i hastigheten. Från en äldre tids svensk kanon vill jag gärna betona Stagnelius, som jag själv skrivit två romaner om.

Men dagens poesi? Jag vet inte, förblir osäker. Jag tror att tiden får visa vad som varit viktigt, och vad vi kunnat vara förutan. Men visst; det finns idag intressanta tendenser, riktningar, innebörder… Håkan Sandell i Oslo är ju långt kommen i sin poesi, så befriad
från choser och effektsökeri, så djupt förbunden med en äldre tids diktning samtidigt som den är mer universell än svensk, sprungen ur en tradition i vilken konstfärdighet och hantverkskicklighet framstår som det centrala. Bland kvinnorna läser jag gärna Eva Runefeldt och Eva-Stina Byggmästar. Men visst gör jag det enkelt för mig – jag glömmer ju att nämna massor av samtidens skickliga poeter.

Om vi skulle ta och gå till djupet med poesin. Vi säger att alfabetet är vågorna och poesin havsdjupet. Finns det någon botten och hur mycket poesi finns det att kvar att hämta därnere?

– Poesi är ju att ta ansvar andligt, existentiellt, socialt… Och även om man bara kan vara trogen sin människa, där det inte finns någon botten, existerar alltid en verklighet som man berörs av och vill göra något åt.

Titta exempelvis på vad Black Island Books och Rastlös förlag gör här i landet – ger röst åt människors erfarenheter. Vi kan kalla det arbetarlitteratur, vi kan kalla det något annat; vad vi vet mer säkert är att de stora förlagen aldrig skulle göra detsamma, för i deras verklighet styr penningen, och ”där penningen styr, där finns det ingen kärlek.” Detta sista citat formulerades redan på 1500-talet av stenmästaren Adam van Düren, om vilken jag också skrivit en roman.

Människors erfarenheter mynnar i poesin, som befinner sig på väldigt många nivåer – kvalitativt, mänskligt, socialt etcetera, men poesin finns och ska finnas alltid. Jag vill mena att poesin, oberoende av pengars makt och alldeles oavsett trender, teknikfixering och tuppfäktning, kommer att vara närvarande som en angelägenhet för människor som vill värna och bevara sin värdighet.

Det må vara hänt att poesi inte generar pengar, men det är ju på sätt och vis också själva poängen med den, eller hur? Människan är värdefull erfarenhetspoesi, varje människa är en ö och varje människa är en ännu inte skriven dikt…. Kitschigare kan man väl knappast uttrycka det?

Men så vill jag mena: mängden poesi är ett uttryck för mängden människor. Att sedan somt bevaras i mångas medvetande – tänk exempelvis på Gullbergraderna jag citerade ovan, på Sapfo och R.S. Thomas och så vidare, och så vidare – och att somt finns bevarat i blott ett fåtal människors medvetande, kanske enbart i poetens, spelar inte så stor roll, för detta tillhör det värdefulla med poesin: den är angelägen på så väldigt många olika sätt och plan och för så många olika människor. Det finns således ingen botten, för mängden poesi är tungt överväldigande och aldrig sinande. Vad skulle vi göra i en värld utan poesi?

Du arbetar även som översättare och har översatt grekisk litteratur till svenska. Hur svårt är det att översätta poesi och vilka är de största utmaningarna i det arbetet?

– Jag vill nog inte kalla mig översättare… Även om jag varit med om några översättningsprojekt med Vasilis Papageorgiou, Harry Larsen Rice och Jonas Ellerström, så är det de som varit drivande, de kunniga, mer ansvarstagande än vad jag varit. Jag har mer varit ett sorts bollplank, och de gånger då jag ensam översatt, har jag saknat just det – ett bollplank…

Utmaningarna är desamma som i allt språkarbete – hur finner du den rätta tonen? Hur mycket våld på ursprunget vågar du göra för att hitta det exakta uttrycket? Men det ofta framhållna uttrycket är talande: poesi är det där som går förlorat när den får överge sitt
ursprungliga språk…

Det här med rimmande i poesi. Det är ju någonting som var mycket mer vanligt förr i tiderna. Saknar du den biten i dagens poesiutbud och tror du på en comeback för rimmet i framtidens poesi?

– Svårt att säga. En comeback tror jag kanske inte på, men visst skulle det vara glädjande – allt som kan tillföra konstfärdighet, mer rytmkänsla och hantverkskicklighet…. Så varför inte rim? Fröding går att läsa än idag, och den dag vi inte vill läsa honom, ja då är vi nog illa ute…. Då kanske poesin blir än mer kontextlös.

Avslutningsvis. Du har nämnt dina diktsamlingar. Vad har prosan inneburit för dig?

– Prosan har hjälpt mig att greppa sådant som poesin i sig inte kunnat bidra till. van Düren-romanen var ett försök att närma sig en konstnär som sent 1400-tal, tidigt 1500-tal hade en mission, ett budskap som på sätt och vis var anakronistiskt…

Men i de två Stagnelius-romanerna var ju egentligen poesin – alltså Stagnelius högromantiska diktning, i fokus, och även om jag skapade en biografi ur de kända fakta som finns om skalden, var det likväl främst i hans diktning som jag tyckte mig komma honom nära. Prosan stärker språkkänslan, men det är likväl i poesin man bäst kan komma åt de där ögonblicken som i bästa fall är lika gåtfulla som betydelsebärande…