Välkomna till ett nytt besök i min lördagssoffa! Idag gästas jag av den skånska poeten Håkan Sandell  som numera bor i Oslo. Håkan debuterade 1981 som poet och har varit en av medlemmarna i Malmöligan, som var en litterär gruppering där bland annat Clemens Altgård och Lukas Moodysson medverkade.

Under årens lopp har Håkan även hunnit med att  bland annat arbeta på det internationella poesiprogrammet Senter for Frie Konster i Oslo och varit fast arbetare i den retrogardistiska tidsskriften Aorta.

Välkommen till Lördagssoffan Håkan! Vad är poesi för dig?

– En kulturell konstruktion, jo, men i kontakt med djupare medvetandelager än vad som är vanligt för kultur i övrigt. Språkets yttersta spets, som Brodsky uttalade, jag skulle lägga till poesin som kulturens högsta raffinemang. Man kan se detta innanför många kulturkretsar, allt från persiskt 1300-tal till engelskt 1800-tal. Ett mer personligt svar är att jag inte kan säga det, vad poesi är. Den har förstås något att göra med rytm, bildspråk, allusion etc, även med ett särskilt poetiskt djuptänkande – som hos Yeats, eller att arbeta sig upp till en trance – som hos Shelley. Jag kan kanske inte säga vad poesi är, hur ibland diktraderna lyfter i en dikt till ren förtrollning, av läsaren, men jag kan peka ut det, var.

Du debuterade som poet 1981. Vilka är de största skillnaderna i poesiutbudet då och här och nu år 2018?

– Jag gav ut ett litet tunt häfte, ja. Fem exemplar prydligt invikta i brunt omslagspapper levererades till mig av förläggare Gerhardsson på en parkbänk i Lundagård. Jag var 19 år, ny i universitetsstaden, men kom aldrig till att gå till föreläsningarna.

Skillnaden mellan då och nu är mycket stor. Sammanbrottet för tron på att marxismen kunde leverera tillfredsställande svar på alla livsområden lämnade tillfälligtvis en stor förväntan på att poeterna skulle tillhandahålla de nya svaren, väl också för allt som inte fått plats innanför marxismen, existentiella, metafysiska frågor. Livsfrågor generellt. Under en period lyssnade alla efter poeternas svar. Hade inte kunnat tänka mig då att Skandinavien någonsin skulle återgå till det slagets konforma samhällen som vi ser idag.

Så nu under de senaste åren så ser vi en ung superindividualism. Påverkad av antroposofins och Rudolf Steiners hegelianska historiedialektik så menar jag att den är nödvändig. Den absoluta personliga valfriheten är ett ofrånkomligt stadium, men den är också en passage, vi får se mot vad. Men poesin har även alltid, om så ofrivilligt, en utopisk sida, den är förbunden med olika slags storslagna förhoppningar. Därför ligger den nu i träde och väntar, för vår tid vågar inte hoppas mycket.

 Hur ser poesiscenen ut i Oslo och hur skiljer den sig från den i Sverige?

– Oslo har väl två ”poesiscener”, den officiella som verkar imitera den svenska, med language poetry, konceptpoesi, nypolitisk poesi. Så har vi en bred undergroundscen, som jag föredrar, men tyvärr av svajig kvalitet.

Det senaste där har varit unga kvinnliga poeter som skriver mycket hårt om sexuella teman, det har känts uppiggande, fast jag tror att man får räkna med en baksmälla, jag menar när nyhetsvärdet, den ljuva chocken, minskar. Så finns det ju därtill en liten nytraditionalistisk scen, som du kallar retrorgardistisk, men den är helt marginell, en liten publik på mindre än hundra personer, alltid desamma, ren subkultur.

Retrogardism…är någonting du varit involverad i…kan du sammanfatta vad det handlar om är det någon ny bok på gång inom ämnet?

– Giuliano D´Amico, professor i litt-vet vid Ibsen-institutet, är visst snart färdig med den första större studien över retrogardismen. Den sägs utkomma i bokform under 2019, och har skrivits på norska. Tyvärr är det inte möjligt för mig att sammanfatta retrogardismen kort här, den eventuellt intresserade får kanske börja med att läsa ”Om retrogardism”, som jag och Clemens Altgård gav ut tillsammans, 1995, på ellerströms förlag, eller de tjugo numren av grupperingens tidskrift Aorta, som utkom 1997 till 2011.

Men man får skilja på ett retrogarde, en miljö av svenska och norska poeter och konstnärer med Oslo som bas, vilket är tämligen välkänt, och en specifik retrogardistisk poetik, som de färre förstod finesserna av.

Favoritpoeter genom tiderna och diktsamlingar som betyder mycket för dig?

– Jag skulle säga de två stora engelska poetgenerationerna under 1800-talet. Alltså först, Coleridge, Wordsworth, Shelley, och senare Tennyson, Swinburne och Matthew Arnold, så som lästa i sin helhet. Vår egen tid måste naturligtvis ges ett annat relevant uttryck, men hur man än vänder och vrider på detta, så bekymrar det mig hur kvalitetsförlust i djup och versteknik ju måste kompenseras i något annat avseende.

Tror du att vår tekniska utveckling är ett + eller – när det handlar om kvalitén på
dagens poesiutbud? Var det mer allvar i skrivandet med papper och penna eller nån skrivmaskin som behövde underhållas på annat sätt än dagens datorer?

– Jag tänker att datorerna gjort många romaner lite slappare, de blir inte ordentligt genomskrivna en andra eller tredje gång. För poesin har detta ingen betydelse. Självfallet skriver man för hand först.

 

(Författarbild: Dimitri Lurie. Med tillstånd av författaren)