Då har det blivit dags för det nittonde besöket i min lördagssoffa och dagens gäst är poeten Martina Moliis-Mellberg som härstammar från Ekenäs och som numera bor i Malmö.

Martinas senaste diktsamling ”7” kom ut på Schildts och Söderströms förra året och förutom att skriva prosalyrik arbetar Martina även som litteraturvetare och kulturskribent. 

Välkommen till min lördagssoffa Martina. Vad vore livet utan poesi?

– Mindre nyansrikt. Tristare. Mer statiskt. Mindre utmanande. Poesin är svårfångad, tvetydig. Den är undflyende och mitt i prick, och ofta bägge samtidigt. Där tillåts saker vara precis bortom det förstådda, förklarliga.

Vilka är dina största ögonblick i poesins landskap?

– Nästan varje stund jag tillbringat med Anne Carson. I synnerhet Autobiography of Red som helt och hållet förändrade min bild av vad som kan vara poesi. Den lärde mig att sudda ut gränser. Poesi, prosa, dröm, mytologi – du måste inte välja. Det förstod jag inte när jag var yngre.

För mig sträcker sig poesins landskap även till andra konstformer än litteratur, så även Tori Amos tidiga skivor och vissa filmer av David Lynch har varit avgörande för mig.

Du har ju hunnit med några antologier och två diktsamlingar. Blir det som du tänkt dig när du påbörjat dina böcker eller lever poesin sitt eget liv genom dig och för dig dit den vill?

– Det blir aldrig som jag har tänk mig. Eller rättare sagt: det blir aldrig bra när jag har tänkt mig. Jag försöker därför jobba så intuitivt som möjligt och låta skrivandet hitta sina egna vägar, annars blir det krystat, stelt. Oftast har jag bara en vag idé eller känsla som jag utgår ifrån, och jag tänker väldigt visuellt så min process handlar primärt om att försöka omvandla abstrakta bilder till text. Sedan är poesin både trotsig och omedgörlig – jag har hittills aldrig skrivit något som på papper är exakt det jag ser i huvudet.

Du är ju född i Ekenäs och bor numera i Malmö och är inte den enda finlandssvenska poeten som bosatt dig i Sverige. Hur medvetna tycker du att svenska läsare är när det gäller finlandssvensk poesi och vad tycker du om den svenska poesiscenen jämfört med den finlandssvenska?

– Edith Södergran känner de flesta till och även Eva-Stina Byggmästar och Catharina Gripenberg, och det känns som att det finns en stark idé om ”den finlandssvenska poesitraditionen”. Men nya poeter har svårt att hitta till Sverige, eller tvärtom – Sverige har svårt att hitta de mindre etablerade, nutida finlandssvenska poeterna. Och det är ju inte så konstigt. Få recenseras, och böckerna finns inte i bokhandlarna, så hur är det då tänkt att utbytet ska ske?

Jag har svårt att uttala mig om den svenska poesiscenen överlag men i Malmö är den just nu väldigt levande. Det finns flera spännande aktörer och scener och mycket som händer. Sen är det väl som på de flesta ställen rätt små kretsar och lite samma människor som rör sig på evenemangen. Men det är ändå smått fantastiskt att en poesiläsning på en liten bokhandel kan dra fullt hus en fredagkväll när det är fint väder.

Hur känns det när poesin tar sån tid att skapa, men är så liten i efterfrågan? Jag menar om vi poeter skulle skriva deckare istället för poesi så skulle det förmodligen finnas ett helt annat intresse för oss i media och på försäljningslistorna. Nu har ju du fått en del uppmärksamhet som inte andra poeter fått, men om vi pratar generellt om efterfrågan efter poesi. Varför är det bara de största nutida poeterna i Sverige som Tomas Tranströmer och Bruno K.Öijer som hamnar i rampljuset och är nån slags ”elit” inom poesin och sedan är det en rätt lång resa ner till resten av oss andra… Någon medelklass för poeter tycks inte finnas…Vad tänker du om de här tankarna?

– Jag tror att det långt är en ond cirkel där poesi inte säljer eftersom ingen säljer den eftersom den inte säljer. Det är liksom svårt att hitta publik om publiken inte vet att du finns. Poesin har väl inte heller kunnat skaka av sig ryktet om att vara svår och kanske lite pretentiös. Och visst finns det sådan poesi också, och även poeter som gärna upprätthåller det ryktet. Men precis som att ingen vettig människa går runt och säger ”prosa” oavsett om den menar noveller, deckare, historiska romaner, YA eller fantasy så ryms det ju hur mycket variation som helst inom begreppet ”poesi”. Kanske vi borde börja genreindela även poesin för att komma ifrån någon slags förlegad idé om vad Poesi är?

Sedan minns jag att åtminstone min skolundervisning fick poesi att verka vara det tråkigaste i hela världen. Det har förhoppningsvis förändrats, men jag tror tyvärr att många bildar sig en uppfattning om vad poesi är när de är rätt unga och sedan håller det i sig.

Vill du dela med dig av nån dikt från din senaste diktsamling?

– Detta är början av diktsviten Stilla havet i 7:

det här är havet.

här är det. det största.

det djupaste.

havet.

där uppe, där är det på väg.

mot horisonten.

mot början, slutet.

mot håligheterna i mig.

rörelsen är målet. rörelsen är allt.

men här nere.

det är

annorlunda.

stilla.

det andas. pulserar.

vi sjunker

en meter per sekund.

klockan går.

det är lugnande, sövande.

vi passerar

cyan

azur

kobolt.

gråblått

grått

svart.

vi lämnar ytlagren, kontinentalbranten

havsdjuren och växterna.

här bor

mörkret. det är svårt att se.

det är ljusare att blunda.

(Författarfoto: Helen Korpak. Med tillstånd från författaren)