L som i lördag och dags för en ny lördagssoffa här på min blogg. Idag gästas jag av Thomas Brunell som är en poet från Nykarleby som numera bor i Helsingfors. Thomas har hunnit ge ut tio böcker (mestadels poesi, men även en faktabok och roman) och är aktuell med diktsamlingen ”Li Berlin” som kom ut förra året på Ellips förlag.

Vi diskuterar bland annat om hur Thomas arbete som taxichaufför inspirerar hans skrivande och hur han tycker att finlandssvensk poesi mår nuförtiden.

Välkommen till min lördagssoffa Thomas! Vilken var den första diktsamling du köpte?

– Det måste ha varit ”Jär” av Gösta Ågren. Läsningen av den diktsamlingen ledde till att jag själv började skriva dikter.

Vad är huvudingredienserna i kvalitativ poesi enligt dig?

– Kvalitativ poesi är ofta musikalisk. Tempo och rytm är viktigt, och främmandegöring, både i bearbetningen av teman och motiv, samt i det svåra arbetet med form.

Du jobbar ju som taxichaufför. Får du mkt inspiration till diktandet genom ditt yrkesliv?

– Visst får jag inspiration. Att köra taxi på deltid är en del av mitt konstnärliga liv. Mötet med människor i metropolen Helsingfors är ett viktigt  fönster mot omvärlden. Samtidigt utför jag även mycket annat än bara kör kunder från punkt A till punkt B. Taxijobbet räddar min själ.

Hur skulle du sammanfatta den röda tråden genom dina böcker från debuten ”Natt-tvätt” till senaste ”Li Berlin”?

– I mina diktsamlingar har jag jobbat mycket med teman och motiv, skrivit om sådant som ligger mig nära. Jag ser mig som en ”impressionistisk” diktare.  Det auditiva är viktigt, men framför allt är det visuella det. Bilden och det omöjliga i bilden. Jag har velat öppna tillvaron genom de miljöer jag befunnit mig i. Jag vill uppnå en allt större konstnärlig tyngd i det jag gör. I den mån jag lyckas uttrycks det komplexa på ett fruktbart sätt även i impressionerna.

Vad har du inte utforskat inom poesin som du skulle vilja skriva om i framtiden?

– Just nu jobbar jag med en ”taxibok”, men det är för tidigt att tala om den. Jag skulle gärna även skriva om min kristna tro under tonåren. Även om tron  gick förlorad så var den verklig en gång. En värdefull erfarenhet. Sökandet i konsten ligger nära sökandet efter sanningen, eller efter en ”Gud”. Jag tror att jag som sekulär agnostiker och poet kunde utvinna en hel del intressant ur min tro under några ungdomsår.

Hur tycker du den finlandssvenska poesin mår 2017?

– Den finlandssvenska poesin mår väl rätt bra. Fast med åren har jag blivit kräsnare med vad jag vill läsa. ”Karriärspoeter” som nästan är tondöva, torra och jobbar enligt trenden ligger mig inte speciellt nära, inte heller politiskt indignerade poeter för vilka det viktigaste är deras politiska agenda. Jag gillar inte heller poesi som genomsyras av en oäkta hurtighet. Humor är viktigt, men det måste finnas tyngd och allvar i det konstnärliga uttrycket för att jag ska idas tugga det.